Okej, jag erkänner, jag föll för grupptrycket. Fast samtidigt kände jag också ett sug efter att återvända till Ghiblikalendern, trots att jag ju gjorde slut på de bästa filmerna vid dess första slut förra veckan men ändå återkommer jag nu med en ny film, och inte vilken som helst utan Gorō Miyazaki andra film, Uppe på Vallmokullen. Hans första film, Legender från Övärlden, har jag redan pratat om här på kalendern och den var ju högst inte speciellt bra, men förhoppningsvis har han bättrat sig. Nu har åtminstone pappa Hayao skrivit manus till den. Filmen är baserad på en japansk manga med samma namn från 1980 av Chizuru Takahashi efter Tetsurō Sayamas och filmen är sannerligen en mysig avslutning för årets kalender. Det är dags att avsluta det här nu.
Berättelsen kretsar kring den 16-åriga Umi Matsuzaki. Hon bor i ett gammalt hus där rum hyrs ut till de som behöver det. Huset har fått namn efter sin belägenhet som tronar uppe på "vallmokullen" med bra utsikt över redden utanför Yokohamas hamn men där vattnet närmast hamnen döljs av träd och hus. Under Koreakriget tio år tidigare förlorade Umi sin far. Han var kapten på ett förrådsfartyg som exploderade sedan det gått på en mina utanför den koreanska halvön. Hon har en flaggstång på tomten, och i den reser hon varje dag de två signalflaggorna som signalerar "Farväl/Lycka till" till sjöfarande. Flaggresandet förblir inte obemärkt, och en dag läser hon i skoltidningen en dikt tillägnad den märkliga flaggsignalisten. Dikten är skriven av Kazama Shun som ser flaggorna eftersom att han skjutsas till skolan på sin pappas bogserbåt varje dag och då ser flaggorna. Shun går på samma skola som Umi och är aktiv i skolans kulturklubb, som också fungerar som redaktion för skoltidningen (Latinhusets veckoblad i den svenska översättningen). Klubben har sitt kontor i Quartier Latin, det gamla nedgångna trähus som huserar många av skolans klubbar och som skolans ledning planerar riva till förmån för ett nybygge. Detta river upp känslorna, inte bara mellan elever och skolledning, utan också mellan eleverna själva. Umi blir genom sin lillasyster Sora involverad i kulturklubbens redaktion och därmed närmare bekant med Shun. Hon visar honom ett foto där hennes far finns med, och samma foto finns hemma hos Shun! De två börjar nysta i vad detta kan innebära.
Uppe på Vallmokullen (eller コクリコ坂から/Kokuriko-zaka Kara som den heter på japanska) släpptes 2011 och är därmed den senaste filmen från studion att släppas utanför Japan, och även den senaste att släppas för hembruk. The wind rises (även mer känd som Hayao Miyazakis sista film innan han går i pension) är ju från i år men med tanke på hur långsamma Studio Ghibli är på att distribuera sina filmer till den större massan lär det vara först nästa viner den släpps här i Sverige. Filmen drog in ungefär tre gånger så mycket pengar som den kostade att göra, fick ganska bra kritik (alltså jättegod kritik, men med Ghiblimått mätt var den bara "ganska bra") och vann traditionsenligt pris för bästa animerade film på Japanese Academy Prize vilket Goro genant nog misslyckades vinna med sin första film. Det är ju verkligen ett tecken på hur han växt sedan den filmen.
Men har han verkligen lyckats? Ja, det skulle jag nog säga för det här är faktiskt en bra film, om än ganska händelsefattig egentligen och verkligen heeeelt ofarlig (förutom de inslag av möjlighet för ett incestuöst förhållande medan syskon vilket kanske inte känns jättebarnfilm men det fixar sig nog ska du se). Den har fin musik, trevliga karaktärer och väldigt, väldigt vackra miljöer. Vad jag däremot tänkte på när jag såg filmen var att den inte var jättevälanimerad utan ofta kändes ganska hackig. Det är väl något man får ta när en film är handtecknad men Ghiblifilmer brukar se bättre ut än vad den här gjorde. Karaktärer i bakgrunden ser också heeeelt sjuka ut ibland men det är inte som sänker filmen för mig. Lite distraherande är det dock. Utöver det är ju filmen självklart inte helt perfekt heller men det finns som inte annat att klaga på. Filmen passar både bra för barn och vuxna, är väldigt lättillgänglig eftersom att den känns väldigt internationell i sin handling utan att blanda in jättemycket japansk kultur (vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak men för mig som har så dålig koll kan det bli svårt att förstå vissa saker då) och man gillar ju som sagt karaktärerna i filmen, trots att en faktiskt har läppar och det känns jätteunderligt. Vackra körsånger också. 4/5 får filmen i varje fall men jag vet inte om den är speciellt stark för jag har sett flera Ghiblifilmer som är något bättre än den här (kalenderns första film, Kickis Expressbud, till exempel) men den är ju verkligen bra och en film jag rekommenderar alla där i julmörkret som vill känna lite värme och få bekantskap med vackra miljöer och mysiga karaktärer. Ja just det, och så är affischen till filmen jättefin också och den engelska dubbningen är faktiskt riktigt bra.
Det jag har insett efter en månad av Ghiblikalendern är ju att Joe Hisashi bara gjorde musiken till Hayao Miyazakis filmer och inte till andra Ghiblifilmer och när vi ändå är på hans spår kan jag ju förklara grejen med hans namn för Joe låter ju väldigt amerikanskt och Hisashi väldigt japanskt men det här är alltså bara ett artistnamn. Hans verkliga namn är det synnerligen japanska Mamoru Fujisawa och han har alltså inte komponerat den här filmens musik för det har Satoshi Takebe. Jag har sagt det här förr men jag blir lika imponerad för varje film där man har en tidigare helt okänd kompositör som inte gjort något soundtrack förr och så blir musiken jättebra och så är fallet även idag. Dagens låt är faktiskt filmens ledmotiv eftersom att det är jättebra och frambringar som ändå någon känsla inom mig. Vilken vet jag inte, men det här är väldigt vackert så här är alltså årets sista länk. JJJJJJIIIIIIIIIIUUUUUULLLLLLLLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!!!!
Tack, tack så mycket till alla er som läst Ghiblikalendern under denna månad och ni som önskade att ha den tillbaka. Nu ska jag äntligen få gå upp ur den här källaren och fira jul med min familj. Sedan kanske jag gör någonting som är opassande att nämna i den här barnvänliga kalendern så jag sparar det till Pittkalendern istället. Jaja, God jul och gott nytt år på er alla, jag hoppas att vi hörs snart igen!
Igår var det Eldflugornas grav som ärade den här kalendern med sin närvaro och eftersom att vi idag närmar oss slutet på den här kalendern så kände jag att det inte var mer än rätt att fortsätta med ännu en jättebra film, men just för idag lämnar vi verkligheten och det tragiska så gott det går och tar bekantskap med en tid djup förankrad i japansk mytologi och människans industrialisering. Filmen jag ska prata om idag är både skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Den släpptes 1997 och titeln på filmen är Prinsessan Mononoke (もののけ姫 Mononoke-hime).
Dagens film börjar med att den siste emishiprinsen, (emishi är bara folk som levde i byar i nordöstra Honshu under och inte riktigt följde kejsarens order), Ashitaka, som en dag räddar sin hemby från en attack av en demon, genom att ge den ett dödligt sår efter att ha skjutit en pil i dess öga. Demonen visar sig vara vildsvinsguden Nago, som förvandlats av en förbannelse som kommit från hans ilska efter att ha blivit skjuten (because... nä alltså. Knappt en because Japan). Ashitaka drabbas nu själv av förbannelsen efter att ha vidrört Nago under hans förvandlade fas och den visar sig som en virvlande svart massa på hans arm. Efter att ha rådfrågat byns visa kvinna får han reda på att förbannelsen kommer att sprida sig till hela hans kropp med tiden och till sist döda honom. Om Ashitaka känner vrede eller hat kommer förbannelsen att ge honom övermänsklig styrka men då sprids den också snabbare. Hon kan inte hjälpa honom att bryta förbannelsen, men hon råder honom att resa västerut för att se vad det är för oroligheter där, då den smittade vildsvinsguden kom från det hållet. Han blir också bannlyst från byn på grund av förbannelsen och det kan också ha något att göra med varför han reser åt väster. På vägen träffar han också munken Jigo som berättar för honom om skogsguden som kanske kan göra honom fri från förbannelsen. Väl Västerut hamnar Ashitaka i ett krig mellan människorna på Järnbruket (Tataraba, som staden heter), ledda av den girige Eboshi, och skogens andar, ledda av San, ett människobarn uppfostrat av gudomliga vargar. Människorna på bruket vill åt järnet i bergen, medan andarna i skogen vill ha skogen orörd så att de kan leva vidare där. Ashitaka känner tacksamhet för människorna på Järnbruket efter att de visat honom sin gästfrihet, men när han blir vän med San, som avskyr Järnbruket och dess invånare, gör Ashitaka allt han kan för att skipa fred mellan människorna och andarna. Någonstans däremellan träffar han också skogens Gud som återupplivar honom efter att Ashitaka skjutits av en av byinvånarna när han räddat San. Spännande!
Var Mononoke en succé när den släpptes? Låt mig säg såhär: när filmen släpptes 1997 slog den ett långlivat kassarekord för biofilmer och den första Ghiblifilmen att få erkännande utanför Japan där den i engelskspråkiga länder blev stor inom arthouse-kretsar. Den fick också extremt bra kritik från ungefär alla och finns även högt upp på de flesta listor över de bästa animerade filmerna någonsin, och de bästa filmerna någonsin alla kategorier. 84 på metacritic och 8,4 på IMDB vilket ger den en åttiofjärde plats på hemsidans top 250. En kul anekdot om den här filmen är förresten att när Miramax (som distribuerade filmen i Amerika) ägare Harvey Weinstein ville att filmen skulle klippas ner för när den i USA med dubbning och lite mer barnvänligt skickade Mononokes egna producent, Toshio Suzuki bara ett kort meddelande i form av ett äkta katana och ett brev där han endast skrivit "No cuts", och så fick det också bli. Det enda skillnaderna som gjordes var några kulturella sådana i manuset så att den inte skulle vara alltför obskyr för amerikanska tittare.
Prinsessan Mononoke vann också en sjuklig mängd priser så jag tänker bara kopiera in alla här rakt av från wikipedia (jag litar på att det är sant) så ser ni att det var mer än en person som gillade den.
Best Picture; The 21st Japan Academy Prize
Best Japanese Movie, Best Animation, and Japanese Movie Fans' Choice; The 52nd Mainichi Film Award
Best Japanese Movie and Readers' Choice; Asahi Best Ten Film Festival
Excellent Movie Award; The Agency for Cultural Affairs
Grand Prize in Animation Division; 1st Japan Media Arts Festival (by the Agency for Cultural Affairs of the Ministry of Education)
Best Director; Takasaki Film Festival
Best Japanese Movie; The Association of Movie Viewing Groups
Movie Award; The 39th Mainichi Art Award
Best Director; Tokyo Sports Movie Award
Nihon Keizai Shinbun Award for Excellency; Nikkei Awards for Excellent Products/Service (details)
Theater Division Award; Asahi Digital Entertainment Award
MMCA Special Award; Multimedia Grand Prix 1997
Best Director and Yujiro Ishihara Award; Nikkan Sports Film Award
Special Achievement Award; The Movie's Day
Special Award; Hochi Film Award
Special Award; Blue Ribbon Awards
Special Award; Osaka Film Festival
Special Award; Elandore Award
Cultural Award; Fumiko Yamaji Award
Grand Prize and Special Achievement Award; Golden Gross Award
First Place, best films of the year; The 26th "Pia Ten"
First Place; Japan Movie Pen Club, 1997 Best 5 Japanese Movies
First Place; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies Best 10 (Readers' Choice)
Second Place; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies Best 10 (Critics' Choice)
Best Director; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies (Readers' Choice)
First Place; Best Comicker's Award
First Place; CineFront Readers' Choice Nagaharu Yodogawa Award; RoadShow
Best Composer and Best Album Production; 39th Japan Record Award
Excellent Award; Yomiuri Award for Film/Theater Advertisement
Ändå en hel del, eller hur?
Mononoke var en film jag var lite rädd för att se i många år för att den är så älskad men samtidigt hade jag bara hört dåliga saker om den från min bror (som ju visserligen bara sa att den inte var bra och väldigt våldsam) och om jag gillade den, skulle han då hata mig? Nä, okej då. Så tänkte jag kanske inte, men jag blev väl inte jättesugen på att se den då och anime var, och är, inte riktigt min grej ändå. Men nu har jag ändå sett den två gånger under det senaste kalenderåret så dålig var den ju inte åtminstone. Tvärtom, den var jättebra. Mononoke är däremot en svår film att prata om för det är verkligen en film där man måste ha rätt attityd när man ska gå in för att se den eftersom att den har ett väldigt långsamt tempo under största delen av tiden och mycket är också bara total tystnad och vackra bilder (och en del jättetryckta skratt. Jag förstår verkligen inte varför japanska röstskådespelare kan skratta trovärdigt överhuvudtaget?). Jag gillar ändå det här eftersom att det är en fint kontrast till actionscenerna i filmen som är väldigt intensiva och mer än någon annan Ghiblifilm tidigare, förutom möjligtvis Laputa: Slottet i himlen, men medan den var väldigt tam i sitt våld så är faktiskt Mononoke ganska så grafisk på sina ställen men den går aldrig över gränsen och blir äcklande. Allting är bara... snygt.
Jag ska erkänna att jag inte helt hänger med i handlingen eftersom att det här inte är en mytologi som jag har direkt någon koll på överhuvudtaget men det är ju ändå intressant att se vad som händer runt den, hur karaktärer interagerar med varandra och hur aporna vill börja äta människor. Sedan är kanske slutet lite rumphugget sådär men det är passande. Det är som inget slut alls utan en fortsättning av vad som redan påbörjats. Det finns ingen anledning till att se mer men jag vill som ändå och det är tecken på en riktigt bra film. Jag känns också så med t.ex. Forrest Gump och Lejonkungen.
Det vackra, det sorgliga, det stilistiskt våldsamma, och det välkomponerade gör faktiskt att även den här filmen är 5/5. Är den ändå överskattad av massan? Ja egentligen tycker jag nog det, men det spelar inte så stor roll när Mononoke ändå är så fantastisk.
Joe Hisashi har gjort musiken för dagens film och det är framförallt ledmotivet (VARFÖR HAR JAG KALLAT DET HUVUDTEMA I FLERA DAGAR?!) som jag väl inte tänker analysera speciellt djupgående istället. Jag tänker helt enkelt lämna er med att det är riktigt bra och därför valde jag det framför filmens övriga ljudspår. LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK
Det här är tydligen världens bästa trailer och det kan jag ju inte säga nej till.
Det här är faktiskt en jättesöt kopp. Med det vill jag säga att det finns folk där ute som är beroende av att köpa koppar och det är ju hemskt tragiskt, för att inte tala om lite underligt. Jaja, den här skulle jag vilja ha åtminstone.
Och det var Ghiblikalendern. Nu kanske du tänker "men Jesper, jag har ju älskat din kalender. Varför slutar den inte på julafton som alla andra julkalendrar?", och då svarar jag helt enkelt att jag har någonting annat planerat de här sex resterande dagarna. Ni som varit med mig tidigare år vet nog vad det är, men för er andra blir det en spännande överraskning. Ska jag vara helt ärlig är jag dock inte helt säker på att Ghiblikalendern tar slut nu. Jag har haft jätteroligt med att skriva den och vara lite recensentaktig i några dagar, och dessutom har jag ju fått se på många jättebra filmer igen. Men imorgon blir det helt säkert någonting helt annat och då ska kalendern allt få byta namn.
Om så är fallet att den inte återkommer i år så vill jag tacka all som läst från de första stapplande stegen, till bristen på motivation och därför en dip av kvalitet i mitten och nu till toppen på slutet. Tack till er alla.
Det här ska ju vara en lite lättsam och trevlig julkalender som berättar lite om Studio Ghiblis olika filmer men livet ska inte alltid vara lätt och precis som med Pittkalendern måste det lättsamma blandas med det hårda ibland för att man ska kunna få en bra bild av hur väldigt mångsidig den här studion faktiskt är när det kommer till deras filmer, och för att jag ibland känner för att prata om något allvarligare saker istället för att bara skämta bort allting som jag brukar göra. Därför lämnar vi nu kattfantasier och levande slott för någonting gravallvarligt, nämligen en saga om överlevnad för två syskon under andra världskrigets Japan. Filmen är både skriven och regisserad av Isao Takahata och baserad på den semi-självbiografiska boken med samma namn av Akiyuki Nosaka. Den gjordes 1988 och dess namn är Eldflugornas grav (火垂るの墓 Hotaru no haka).
Handlingen utspelar sig i Japan i och i närheten av staden Kobe. Inledningen, som dessutom är berättelsens slut, utspelas några veckor efter andra världskrigets slut. Fokus ligger på en ung pojke som håller på att ligger döende för svält och sjukdom. Filmens första replik kommer från honom och lyder: "21 september 1945, det var natten då jag dog". Därefter förs vi bakåt i tiden, till början av sommaren och en stad som fortfarande till stora delar är intakt. Filmens huvudperson Seita, samma pojke som den som man fick se i inledningen, bor inledningsvis tillsammans med sin mor och sin syster i ett hus i Kobe. Då hans far är officerare i den japanska flottan, har de en förhållandevis upphöjd position i samhället och klarar krigets umbäranden ganska väl. Detta ändras dock då barnen och modern, under en förödande flygräd, tar skilda vägar till skyddsrummet och modern avlider, men Seita väljer att ljuga i sin syster, Setsuko, att hon bara behandlas för sina skador på sjukhus så att hon inte ska bli för ledsen. Inledningsvis får Seita och Setsuko husrum hos släktingar i närbelägna Nishinomiya. De känner sig så dock illa behandlade av sin släkting (som jag tror är faster) att de lämnar tryggheten där för att försöka klara sig själva. De söker skydd i ett övergivet skyddsrum där de försöker överleva, samtidigt som det civila samhället faller samman omkring dem och ingen orkar vare sig se eller ta hand om de två föräldralösa barnen. Samtidigt som Seitas tro på människan försvinner mer och mer måste han fortsätta jobba vidare för att inte Setsuko ska dras med i hans tankar. Mycket, mycket tragiskt.
Eldflugornas grav visades för första gången i en mycket underlig dubbelvisning tillsammans med Min Granne Totoro och marknadsfördes som en visning där både barn och vuxna kunde njuta av filmerna men på grund av det väldigt allvarliga temat med eldflugornas grav blev båda filmerna ekonomiska misslyckanden och få människor kom och såg dem. Försäljning av Totoro-merchandise räddade dock företaget från konkurs. Trots detta fiasko har Eldflugornas grav sedan den släpptes fått väldigt god kritik från kritiker världen över och har nämnts som en av de bästa krigsfilmerna någonsin, bästa animerade filmerna någonsin och helt enkelt en av de bästa filmerna någonsin, alla kategorier. Plats 88 på IMDB:s top 250 också. Den vann även ett Special Award på Blue Ribbon Award 1989.
Eldflugornas grav är jättejobbig att titta på för den är bara så hemskt tragisk på alla sätt och vis. Även om det finns några ljuspunkter i filmen vet man ändå att allting bara kommer att gå åt helvete inom kort och att barnen ändå kommer att dö när allt kommer omkring. Men samtidigt är den så vacker på sitt sätt. Bildspråket är verkligen felfritt och den väldigt enkla musiken fungerar perfekt in i temat om två barn som egentligen aldrig ens hade en chans. Det intressanta med den här filmen är ju däremot att även om den utspelar sig under andra världskriget i ett väldigt kört Japan så är det faktiskt väldigt lite som visas av kriget i filmen utöver bombningar i början och mot slutet av filmen och ändå kan man verkligen känna av krigets skador på befolkningen. Det känns inte ens som en film det här utan mer som en upplevelse. Jag bara tittar och följer med på resan, för så bra är den här filmen. OCH SLUTET! Oj, vad jobbigt det är att titta på alltså. Det är på allvar bland de mest sorgliga scener jag någonsin har sett i hela mitt liv och gör att jag gillar filmen ännu mer. Dock såg jag Eldflugornas grav med engelsk dubbning och den var ganska usel vilket det drar ner helhetsbetyget för mig. Filmen är väl egentligen en femma och den bästa Ghiblifilmen, tillsammans med Laputa och morgondages film, men med den här usla dubbningen måste jag faktiskt ge den en fyra, tyvärr. Men ser jag den som sagt på originalspråk kan jag nästan lova 5/5 så jag rekommenderar den här till alla som vill se någonting väldigt tungt och rätt igenom jättebra. Setsuko frågar i filmen varför eldflugorna var tvungna att dö och banne mig, jag börjar undra det själv efter att ha sett den här filmen.
Användningen av eldflugor som ett genomgående tema i filmen är också intressant eftersom att det kan ses som en symbol för livets flyktighet och i mytologisk betydelse är de även bärare av mänskliga själar. Det är också värt att påpeka att Akiyuki Nosaka, bokens författare, lätt Seita dö eftersom att han kände skuldkänslor över sin systers död under verkliga världskriget. Fruktansvärt tragiskt. .
Dagens låt har komponerats av Michi Mamiya som såvitt jag vet inte komponerat musik för någon annan film vilket för mig är lite oväntat med tanke på hur bra musiken faktiskt är och hur väldigt passande den är för filmen. Jag väljer faktiskt filmens huvudtema idag eftersom att det är jättevackert och på något sätt känns det som att den skriker att allting egentligen vid slutet av dagen är helt hopplöst men att man ändå ska leva sitt liv den tid man har kvar, men den berättar också om den tragedi vi snart kommer att få bevittna. Den är jättesorglig men ändå så fruktansvärt vacker och lite munter på en och samma gång. Jag gråter nästan.
Det har inte varit min plan att aldrig uppdatera på lördagar men av någon anledning har det inte blivit under någon av två senaste. Jag har bara inte haft tid. Förlåt. FÖRLÅT.
De sämsta Ghiblifilmerna brukar ofta ha väldigt vackra titlar som t.ex. Jag kan höra havet och idag har vi Om du lyssnar noga (jag kanske bara går igång på titlar som har med hörseln att göra vid närmare eftertanke för egentligen är de inte speciellt vackra alls), eller Whisper of the Heart som av någon anledning är den svenska undertiteln. Det är ju den engelska titeln men en undertitel i Sverige som har en egen svensk titel. Väldigt underligt. Jaja, filmen är regisserad av Yoshifumi Kondō och Hayao Miyazaki skrev manus. Filmen släpptes 1995 (Heja!) och är baserad på mangan Mimi o Susaeba av Aoi Hiiragi. Det är mycket katter i den här filmen så gör dig redo att dyka ner i den galna värld vi kallar film. Nu kör vi.
Tsukishima Shizuku är en duktig student med en stor kärlek för böcker. En dag följer hon efter en underlig katt, som hon upptäcker på ett tunnelbanetåg, till en mycket originell liten affär som kommer att förändra hennes liv på sätt hon endast kan drömma om.
Filmen skildrar högstadieeleven Shizuku Tsukishima och hennes upptäckter mellan augusti och november 1994 i Tokyo-förorten Tama Nyūtaun. Hon är en flitig läsare och upptäcker genom skolbibliotekets lånestämplar att hon har en möjlig själsfrände i sin egen skola, någon som lånar samma böcker som hon. En dag får Shizuku sällskap på lokaltåget av en rundlagd katt. När hon reser sig upp och stiger av gör katten detsamma. Den förundrade Shizuku beslutar sig för att följa efter katten. Upptäckterna hon därefter erfar ger Shizuku idéer till vad hon ska ägna sitt liv åt. Kattutflykten leder till slut fram till en antikvitetshandel, där det finns en kattfigurin med ögon som verkar glimra. Ägarens dotterson, Seiji, visar sig vara en elev från Shizukus egen skola. Denne lär sig tillverka fioler. Nishi, antikvitetshandlaren, berättar bakgrundshistorien om kattfigurinen Baron Humbert von Jikkingen. Det blir jobbig stämning i skolan när klasskamraten Sugimura avslöjar sin kärlek till Shizuku. Hon försöker förklara det orimliga i detta, eftersom hennes bästa vän Yuko är kär i Sugimura. En nedstämd Shizuku tar sin tillflykt till antikvitetshandeln, som är stängd. Där stöter hon ihop med Seiji, som släpper in henne. Snart går det upp för Shizuku att pojken är Seiji Amasawa, han som lånar samma böcker som henne. Och så händer det lite spännande saker efteråt också, så missa inte!
Om du lyssnar noga var den film som drog in mest pengar i Japan under 1995 och fick mycket god kritik men den verkar inte ha vunnit något Japan Academy Prize vilket känns lite underligt. Men vad säger alls vår Anonym_User_1 om den? Jo, att "Sedd igen, det är nästan som Lelouchs En man och en kvinna. Fast animerad. Magiskt och mysigt.", och det har han säkert rätt i.
Filmens regissör, Yoshifumi Kondō, var tänkt att bli någon form av nästa generations Hayao Miyazaki men det här var den enda filmen han regisserade innan han dog 1998 av artärbråck i hjärnan som tros ha skapats från överarbetande.
Dagens låt är verkligen inte någonting sådär storslaget som jag oftast brukar ta till utan någonting lite mer minimalistiskt och faktiskt komponerad av Yuji Nomi istället för Joe Hisashi. Jag väljer den här låten för att den liksom symboliserar filmen. Det är ingenting övernaturligt som händer utan bara en inblick i vänskap och en första kärlek. Det är lugnt men ändå helt vilt. Organiserat men ändå kaotiskt. Sätt ihop det och du får en fantastisk känsla. Jag vet inte vad låten heter men här är länken: Tja, jag är en länk.
En mysig trailer, precis som filmen själv. Ingen Pitt, dock.
Ibland är människor oärliga med varandra. Det är en del av vår natur och någonting som inte går att förhindra. hur mycket vi än vill tro att vi är ärliga typer. det jag gör nu idag på Ghiblikalendern är dock så fruktansvärt fel, så elakt, så äcklande, och så avstötande att jag antagligen kommer gå ut på bakgården och skjuta mig själv efteråt. Dagens ghiblifilm är nämligen Nausicaä från Vindarnas Dal från 1984, skriven av Japans KFC-maskot och tillika ständigt återkommande regissören för den här bloggen, nämligen allas vår Hayao Miyazaki och filmen är faktiskt baserad på en manga med samma namn. Varför är det så hemskt då? Jo, FÖR ATT DET INTE ÄR EN GHIBLIFILM. Men fuck systemet, nu kör vi.
Historien utspelar sig 1 000 år efter de "sju dagarna av eld", en katastrof som förintade den mänskliga civilisationen och det mesta av jordens ursprungliga ekosystem. Spridda mänskliga bosättningar överlever, isolerade från varandra av Förfallets hav som är en dödligt giftig djungel av svampar med giftiga sporer, och med svärmar av jättelika insekter, som samlats till synes enbart för att föra krig.
Huvudpersonen, Nausicaä ung prinsessa från den fridfulla Vindarnas dal (varför bara en dal har prinsessa? JAG VET INTE, OKEJ?!). En dag blir hennes fridulla lilla by attackerad av ett folk som förlitar sig på stora maskiner och vapen. Enligt dem kan inte insekter och människor leva på samma planet och ska kämpa för att förgöra dem. Medan vissa vill ta till vapen för att försöka fördriva ödemarken försöker Nausicaä hitta en bättre lösning och dras in i konflikter mellan ytterligare en grupp människor och de som attackerat hennes by. När de kraftigt förorenade ödemarkerna, som styrs av insekter, hotar att ta över människans sista utposter är Nausicaä den enda som kan stoppa hotet. MEN KOMMER HON LYCKAS?!
Varje modern utgåva av Nausicaä från Vindarnas Dal påstår att det är en Ghiblifilm men egentligen släpptes den ett år innan studion bildades, men för min hälsas skull kan vi väl påstå att den faktiskt är Ghibli på riktigt? Bra. Nausicaä fick bra kritik när den släpptes, men inte på den nivån som Ghiblifilmer brukar få nuförtiden. Dock ses den idag som en av de bästa ,japanska, animerade filmerna någonsin och en viktig del i att göra anime stor över hela världen och ge Studio Ghibli resurser till att... tja, skapas. 8,1 på IMDB och plats 224 på top 250 är ett tecken på att den är relativt gillad av dess tittare. Lite omtyckt kanske. Fast antagligen inte.
Nausicaä är en film som... jag gillar, antar jag. Nä, men det är en väldigt bra film som visserligen har några brister som följd att den är Miyazakis första egna film och den har egentligen varken en början eller ett slut. Ingenting som automatiskt måste vara negativt men det är många frågor som lite frustrerande nog aldrig får svar under hela filmens gång. Däremot känns det ju helt otroligt att den här filmen är 29 år gammal med tanke på hur hemskt fint tecknad och animerad (och det är inte som att det här var någon enorm A-film heller) och så bra karaktärer för den tiden också. Hayao Miyazakis grej är ju som att alltid ha en stark kvinnlig huvudkaraktär i sina filmer och han lyckas alltid med att göra dem så bra och lätta att gilla vilket verkligen inte alla kan åstadkomma. Lägg därtill ett mysigt soundtrack och en rätt igenom underhållande film så har vi ändå en 4/5, trots många brister i den som dock döljs en hel del av de yttre faktorerna. Filmen är inte bara stil före substans men det är verkligen filmens huvudattraktion. Så vackert. Så vackert...
Nausicaä har faktiskt inte något jättebra soundtrack om jag ska vara helt ärlig men vår gamle huskompositör Joe Hisashi lyckas alltid göra minst en bra låt per film så idag kör vi på med, och känn på den här låttiteln, Nausicaä Symphonic Poem - First Movement. HÄR ÄR EN LÄNK TILL DEN!!!
Äh, ta en till låt från Final Fantasy IX också! Det finns ingen anledning till att ta med den idag men det är ju ett bra spel och jag har ändå brutit mot alla Ghibliregler idag så här är Crossing Those Hills, ej komponerad av Joe Hisashi.
Igår var en underlig dag där Thulsa Doom egentligen var huvudattraktionen trots att jag skrev om en så populär film som Spirited Away men idag bryr jag mig inte längre så nu ska jag bara skriva om film fram till julafton. och efter det kommer jag sova fram tills december 2014 när jag är kontrakterad att skriva en kalender igen (åh, grymma liv). Men i varje fall, dagens film är skriven och regisserad av exakt samma man som har gjort över hälften av filmerna i den här kalendern, nämligen allas vår Hayao Miyazaki. Filmen släpptes 2004 och är baserad på en bok med samma namn från 1986 av den engelska författaren Diana Wynne Jones. Vilken film är det, undrar du kanske? Det levande slottet, såklart! Nu rullar vi.
Filmen handlar om Sophie, en 18 år gammal hattmakerska som har oturen att få en förbannelse över sig som förvandlar henne till en 90-åring (och då spelas av Jean Simmons, den kvinnliga Gene Simmons, i den engelska dubbningen) när hon är otrevlig mot Ödehäxan (ja, hon heter så, och hennes röst görs faktiskt av Lauren Bacall) som besöker hennes affär och är allmänt odräglig mot Sophie. När hon senare beger sig för att hitta häxan och bryta förbannelsen träffar hon en levande fågelskrämma som leder henne till just det levande slottet som ägs av trollkarlen Hauru. Där träffar hon hans lärling Mark och elddemonen Calcifer. När Hauru väl kommer hem och upptäcker Sophie påstår hon att hon är hans nya städerska som anställt sig själv, och trevlig som han är låter Hauru Sophie stanna kvar i slottet. Hauru ska egentligen besöka kungen för att hjälpa till i kriget mot ett icke nämnt grannland man han vågar inte så efter ett samtal med Sophie (efter att hon råkat färga om hans hår och visat prov på hans sjukt fåfänga sida) beslutar han att hon ska få gå i hans plats i rollen som hans mamma och övertyga kungen om att han är för lat och opålitlig för att assistera i strid. Vid slottet träffar Sophie Ödehäxan igen som avslöjar att hon inte kan bryta förbannelsen, och när de kommer in i slottet får hon dessutom all sin magiska kraft borttagen och förvandlas till en vanlig, jättegammal, kvinna. Det är kungens magiska rådgivare och Haurus gamla lärare, Suliman (vars namn uttalas Saruman på japanska vilket åtminstone jag tyckte var lite kul) som tar dem eftersom att häxan inte går att lita på i krigstider. Hauru visar sig ha följt med in i slottet fast förklädd till kungen genom magi. Suliman ser igenom hans förklädnad och försöker göra samma sak mot honom som Ödehäxan då han inte hjälper till i kriget, men med Sophies hjälp lyckas de fly. Nu har de dock en armé efter sig och det är ju inte så bra. KOMMER DE ATT KLARA SIG?!!!!!!!!!
Levande Slottet var den första riktiga Ghiblifilmen som släpptes efter Spirited Away (The cat Returns kom egentligen före men den gjordes av utomstående regissören Hirouki Moria) så Miyazaki hade minst sagt stor press på sig för att göra en film som skulle vara lika populär och hyllad av tittarna. Även det flygande slottet drog in massor av pengar, blev hyllad världen över, nominerades till en Oscar för bästa animerade film och är faktiskt även den med på IMDB:s top 250. Däremot drog den inte in lika mycket pengar (ungefär $40 000 000 mindre), fick något sämre kritik, plats 179 på listan och förlorade sin Oscar till Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse. En succé alltså, men inte på samma supernivå som Spirited Away men det lär aldrig hända igen heller. Fun fact förresten: Hayao Miyazaki pensionerade sig efter Spirited men kom tillbaka för att regissera den här när filmens första regissör, Mamoru Hosoda (känd mest för Digimon: The Movie och ett avsnitt av TV-serien).
Jag såg den här filmen för första gången för kanske 8-9 år sedan och det duger ju inte om man ska ge sin åsikt om en film så jag har faktiskt sett om den tidigare idag och jag måste ju säga att den var mycket bättre än vad jag mindes den som. Precis som alla andra Ghiblifilmer är den jättevackert animerad och har intressanta karaktärer (jag älskar fågelskrämman!!!!) så det behövs nog inte nämnas vidare speciellt. Handlingen är kanske inte alltid på topp och slutet känns väldigt avhugget men man får som en skön känsla av att se filmen. Den är inte munter direkt utan snarare en av de allvarligare Ghiblifilmerna, men inte utan att ha bra humor och många lättsammare stunder mitt i kriget och allt kaos med förbannelser och trolleri. En fin balans mellan ljust och mörkt helt enkelt, och framförallt en bra mix av allvar och humor vilket gör att den fungerar bra både hos den, nu antika, artonåriga Jesper som nioåriga. Jag ger den 4/5 men hade det inte varit för det allvarligt talat ganska usla slutet hade den fått 5/5, 106/106, 200005345/200005345. Högsta betyg helt enkelt (men fågelskrämman är en femma utan någon som helst tvekan). En av Ghiblis bästa filmer alltså och i min ringa mening faktiskt något bättre än Spirited Away. Även om jag listat några engelska röster så såg jag förresten filmen på japanska. Man ska aldrig se dessa filmer dubbade egentligen, även om jag personligen har lite svårt för det japanska språket och röstskådespelarnas sjukt stela skratt.
Dagens låt heter The Merry-Go-Round of Life, alltså livets karusell om någon inte vet vad Merry-Go-Round betyder på svenska. Joe Hisashi har komponerat och här är länken till den: LÄNK YO!
Titeln på låten fick mig också att tänka på låten som spelas i slutet av Final Fantasy IX, Melodies of Life, och den är ju faktiskt väldigt bra så här är en länk till den också: Melodies of Life (se den här länken som dagens Thulsa Doom-moment)
När jag sysslade med min spelblogg förr i tiden (den är inte nedlagd men jag uppdaterar den inte under kalendertider) så brukade jag highlighta t.ex. en fotbollsspelare per inlägg av diverse dumma anledningar. På den här bloggen vill jag inte göra det i fortsättningen men idag vill jag göra er mer medvetna om Thulsa Doom, skurken i Conan Barbaren. Jag tror inte att hans namn någonsin nämns i filmen men läs bara det där namnet igen! THULSA DOOM! OCH SÅ KAN HAN FÖRVANDLA SIG TILL EN ORM OCKSÅ! Jag har aldrig någonsin känt såhär för en skurk nu men... men... jag tror att jag är kär. Conan är verkligen inte en bra film men se den ändå bara för scenen när han ormar till sig.
Varför nämner jag honom först idag då, om alls? Jo, för att nu bryr jag mig. Jag bryr faktiskt mig igen. Äntligen.
Så! Nu behöver du inte ens se filmen! Jösses, vilken bisarr scen det här är.
Dagens film har dock inte mycket alls att göra med ormar eller karaktärer med OTROLIGA namn. Däremot är den relativt känd inom mindre kretsar under namnet Spirited Away, och det är också vad jag tänker kalla den idag. Spirited away släppets 2001 och är ännu en film skriven och regisserad av superfilmskaparen Hayao Miyazaki
Filmen handlar om den 10-åriga flickan Chihiro som tillsammans med sina föräldrar flyttar ut på landet. På vägen till familjens nya hus hamnar de vid en efter att Chihiros självsäkre far försökt ta en genväg. Föräldrarna blir nyfikna och vill se vad som är på andra sidan av tunneln. Väl förbi den hamnar de på en, till synes, öde gata där föräldrarna bestämmer sig för att ta sig något att äta, så Chihiro går iväg en sväng. Där träffar hon den mystiske pojken Haku som varnar att hon måste återvända tillbaka från andra sidan floden de kom från innan solen går ner. Innan hon hinner riktigt förstå honom har Chihiros Föräldrar förvandlats till grisar (because Japan) efter att de satt i sig av maten och de har alla förflyttats till andarnas värld som även den verkar ganska öde till en början. Det är den emellertid inte, då den ligger i anslutning till ett stort badhus dit Japans andar och gudar på natten beger sig för att tvätta sig. Där träffar Chihiro den onda kapitalisthäxan Yubaba som äger badhuset och hon tvingas ta ett jobb där i sitt letande efter ett sätt att förvandla sina föräldrar till människor igen. Mycket intrig alltså.
Spirited Away blev helt galet hyllad när den släpptes 2001 och är den enda Ghiblifilmen som vunnit en Oscar för bästa animerade film, och den miljonte att vinna i samma kategori på Japanese Academy Prize, men den vann även pris för bästa film på galan. Den är också den högst rankade animerade filmen på IMDB med plats 39 på deras top 250 och 8,6 i betyg vilket är rent sjukt högt. Den för kalendern tidigare nämnda superkritikern Roger Ebert gav också filmen 4 stjärnor av 4 möjliga och säkert tusen tummar upp eftersom att det var lite hans grej. På Metacritic har filmen 94/100 i betyg.
Spirited Away är... tja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Jag har inte sett Spirited Away på många år nu men när jag såg den sist var den ju inte 5/5 ändå fast det finns egentligen ingenting att klaga på i den. Den är vackert animerad, har en bra (om än kanske lite förvirrande) handling, bra musik och välskrivna karaktärer, plus en bra längd och vissa oförglömliga scener. Men det är ju så som jag har sagt att jag ingen film kan vara en femma om man inte direkt känner någonting när man ser den och så känns det mycket för mig med Spirited Away. Allting är bra men skulle kunna göras ännu bättre känns det som, eller så är den bara inte helt i min smak. Jag vet faktiskt inte. Den är ändå väldigt välskriven och så men det är något som fattas för att jag verkligen ska ryckas med. Men den har några konflikter och en övergripande handling, och det är ju alltid något. 4/5 ändå för det är en väldigt film, men ingenting jag älskar. Musiken dock. Mmmmm så bra.
