Har du någon gång funderat på hur en film om en gris med mustasch skulle vara? Har du någonsin tänkt längre än så och funderat på hur man skulle kunna göra en film om en gris med en mustasch som också är stridspilot? Bra, för nu är det dags för Porco Rosso, en film från 1992 som är både skriven och regisserad av vår återkommande person Hayao Miyazaki. Profondo Rosso däremot, den har Dario Argento gjort och tro inget annat.
Den tidigare italienske Mästerpiloten Porco Rosso har genom en förbannelse förvandlats till en gris (han var ju dömd att bli det med det namnet) och spenderar nu sina dagar som flygande prisjägare, för det här är alltså en värld där många brott begås uppe i luften. Första världskriget har precis tagit slut och gamla flygaress härjar som pirater över Adriatiska havet. När han utmanas av den hetlevrade amerikanen Curtis måste han, med hjälp av den unge Fio, få sitt något slitna plan tillbaka i dugligt skick. Samtidigt försöker Porco Rosso vinna tillbaka sin älskade Madame Ginas hjärta. Ja, och det var väl det.
Porco Rosso var först tänkt som en kortfilm för interkontinentala flygningar på Japan Airlines. Därefter växte konceptet ut till en långfilm, Miyazakis första film med en medelålders man som huvudkaraktär. Sedan den kom har den fått... relativt bra kritik. Med relativt bra kritik menar jag alltså jättegod kritik men i Ghiblimått mätt helt okej. Den är inte älskad, men den är ändå väldigt omtyckt av pöbeln. Otroligt nog inget Academy Prize för bästa animerade film, dock.
Det här är en film om en mänsklig gris, vad tror du? Varje film med det här konceptet är ju 3/5 och Porco Rosso är inte olik dessa. Så 3/5.
Dagens låt är... nä vet ni, lyssna själva. Hypertext är ändå jättelätt att följa på egen hand. Joe Hisashi har dock gjort den, och det är ju alltid något med tanke på att det var tänkt att hans musik skulle vara i varje inlägg men så visade det sig att han faktiskt inte gjort musiken för alla filmer, bara majoriteten.
Om du tittar noga kan du inte se någon Pitt i den här trailern.
Efter Ninja Gaiden dör jag lite inombords varje gång jag ser en GIF men den här har jag åtminstone inte behövt göra själv så varför inte använda den då liksom? Dagens film har dock ingenting med TV-spel att göra (förutom att den, precis som många spel, är gjord i Japan) eller den minsta av Pittrelaterat material. Nej, idag ska slänga ett getöga på filmen Jag Kan Höra Havet från 1993. Den är regisserad av Tomomi Mochizuki och skriven av Saeko Himuro, en känd japansk romanförfattare (som dog i lungcancer 2008). Det finns ingen anledning att dra ut mer på det här lidandet så vi kör väl på en gång.
Efter att hennes föräldrar separerat, följer Rikako Muto något motsträvigt med på att flytta med mamma till den mindre staden Kōchi (på ön Shikoku). Flytten äger rum mitt under pågående skoltermin. Hon kommer från Tokyo, är smart och självständig. Något som leder till att de flesta ser snett på henne. Ja, förutom Matsuno då, som blir kär. Och så kanske Matsunos bäste vän Morisaku, som verkar hamna på samma plats som Rikako lite väl ofta. Något som påverkar Matsunos och Morisakus vänskap. Mer än så är det egentligen inte.
Jag kan höra havet gjordes faktiskt för att visas på TV och gjordes i ett försök av Studio Ghibli att låta yngre personer i företaget göra filmer för en ganska låg budget. Dock blev filmen både dyr och tog längre tid att göra färdigt än förväntat och projektet dog. Den fick dessutom inte jättebra kritik heller så det blev ingen mer Ghiblifilm för Tomomi efter den här. Inte ens ett Japanese Academy Prize vann den.
Jag gillar verkligen den här filmen på ett sätt men jag ogillar den verkligen på ett annat. Filmen har egentligen knappt någon direkt handling utan går mer ut på att visa hur vänskapen ser ut mellan ungdomar och problem som kan uppstå. På så sätt är den faktiskt väldigt bra och jag gillar hur temat skildras på ett trovärdigt sätt över en längre tid och hur vissa mindre saker kan röja allting ur balans bara sådär. På det sättet är det här en fantastiskt bra film. 5/5 direkt liksom, och dessutom har filmen en väldigt vacker titel. Däremot kan inte det här utgöra hela filmen. Utöver det här känns den nämligen O-ER-HÖRT långsam och tråkig på många ställen och dessutom känns inte alla beteenden speciellt verklighetstrogna. Alla personligheter förutom Matsuno och Morisaku känns jätteöverdrivna fram tills på slutet när allting lugnar sig lite. Jag vet inte om det är så det ser ut på japanska skolor men det måste ju vara jättejobbigt att gå på en sådan isåfall. Jag har lite svårt för just Rikako också. Hon är så en så fruktansvärt osympatisk karaktär hela filmen igenom tills man helt plötsligt ska börja gilla henne på slutet och det går bara inte. Jag älskar slutet, tro inget annat, men det fungerar ändå inte riktigt för mig. Hon är bara för otrevlig och dryg mot alla i filmen för att man ska kunna känna någon form av sympati gentemot henne. Nä, det här är 3/5 och inte direkt en av de bästa Ghiblifilmerna, men själva vänskapsskildringen är som sagt helt fantastisk. En film som är bättre efter att man sett den än under tiden. Ändå kul att se en Ghiblifilm som är såpass förankrad i verkligheten.
Dagens låt innehåller... ja, den håller sång igen men det här är jättefint! Jag kunde bara inte välja någonting annat! Musiken i den här filmen är för övrigt gjord av Shigeru Nagata, som jag inte tror har gjort soundtracket till någon film efter denna. Synd.
Ja, nu har ingen fått jullov (om du tror det så skolkar du) men det är faktiskt helg. Jag vet att det låter otroligt men lördag innebär att det inte är någon skola alls. Det kanske borde betyda att jag inte uppdaterar idag men Ghiblikalendern följer inte systemet yo. Jag uppdaterade inte igår istället SÅ KLAGA INTE. Nåväl, dagens film är från 2008 och regisserades av Robert Red... nej vänta, fel kalender. Dagens film är både skriven och regisserad av Hayao Miyazaki men den är faktiskt från 2008. Är du blind och inte kan se bilden så är denna film Ponyo på klippan vid havet (men är du blind så vet du ju fortfarande inte. Vad gör du ens på den här bloggen då? Det måste finnas bättre saker du kan göra av din helg). Det är inte någon supertitel på svenska men den är det enda vi har så nu kör vi.
Filmen är en berättelse om en liten fiskflicka, Brunhilde, som bor i havet med sin far Fujimoto och hennes otaliga småsystrar. Fujimoto var en gång en mänsklig trollkarl som bestämde sig för att flytta ner i havet (bort från sina dåliga minnen av människornas värld). En dag, när Brunhilde och hennes småsystrar är på utflykt med pappa och hans fyrfenade ubåt, flyter den nyfikna Brunhilde iväg på ryggen av en manet. Via ett möte med en fisketrålare råkar hon fastna i en flaska som någon slängt ner i havet. Hon driver in mot kusten och räddas till slut av en liten pojke vid namn Sōsuke. Han skär sig på fingret, hon slickar rent hans sår som därefter läker snabbt, och de två blir vänner. Sōsuke ger Brunhilde namnet Ponyo och lovar henne att han alltid kommer att beskydda henne. Under tiden letar en uppriven Fujimoto efter sin försvunna dotter. Och så blir hon typ en människa... nä alltså jag vet inte. Hans blod förvandlade henne typ. DET ÄR JAPAN, OKEJ?!
Okej, nu är det dags igen då. Hittills har Pitten spelat en cool cat i Cool World, Billy Beane: General Manager för Oakland Athletics, musikern Johnny Suede, Spion för CIA, Döden (alltså Joe Black) och en namnlös typ vi kallar Pitten, Billy från Two-Fisted Tales, Sig själv på reklam, Den horribla Billy Canton från "Too Young To Die?", Jesse James (som mördades av ynkgryggen Robert Ford, såklart), flugfiskaren Paul Maclean, IRA-Terroristen Frankie/Rory... vem försöker jag lura? Det här är inte Pittkalendern och alla vet det, men man kan ju drömma...
Ponyo på Klippan vid havet, som ju faktiskt är dagens film, hade en budget på $34 000 000 och drog in $202,614,288 så någonting måste den ju ha gjort rätt ändå som fick folk att se den, även om den kanske inte är någon superkänd film. Eftersom att den är en Ghiblifilm vann den också per automatik pris för bästa animerade film på Japanese Academy Prize (som, ännu en gång, döptes av någon som uppenbarligen inte kunde någon form av engelska). Den nu avlidne superkritikern Roger Ebert gav också filmen fyra stjärnor av fyra möjliga och 2008 var det här den bäst säljande produkten i Japan efter Wii och som vi alla vet var wii på den tiden HELT FRUKTANSVÄRT POPULÄR. Sedan dog den visserligen ut inte så många år senare, men det är en historia för en annan kalender.
Jag sa att Kikis Expressbud var snäll. Jag sa att Totoro var ännu snällare. Nu tänker jag dock säga att ingenting i hela den här världen är, har varit, eller kommer någonsin att vara snällare än Ponyo på klippan vid havet. Den får Totoro att mörda Kiki och mig att få dödlig cancer bara genom att titta på den. Det kanske inte låter så snällt men den här filmen är faktiskt så snäll att man dör, alternativt blir galen/ond (det är lite oklart var gränsen går). Trots att den gjort mig döende så gillar jag ändå den här filmen. Den är långt ifrån Ghiblis bästa men samtidigt är den klart bättre än Legender från Övärlden eller Porco Rosso (som du kommer få höra mer om inom en snar framtid). Den har en rätt halvkass handling och ett väldigt tydligt miljöbudskap, men just det är sådant man får ta med en Ghiblifilm. Kan man inte koppla den till att människan förstör naturen kan man nästan vara säker på att det är någon piratkopia. Vad den däremot har som är bra är en väldigt mysig tur genom en av de finast tecknade filmvärldar jag sett, och det är verkligen inte någonting som går av för hackor. Den bästa av filmer behöver egentligen inte vara bra på allt. Nej, de ska också kunna få tittaren att känna någonting av att se den och det jag känner när jag ser den här filmen är glädje. Det går inte att se den här och gå därifrån på dåligt humör. Det går bara inte. Därför får filmen ändå 4/5, 15/ 20, eller den klassiska 126/157,5, men om det är en stark 126 eller svag vet jag inte riktigt. Antagligen någonstans i mitten. Stabilt. Dock lite för japansk för mitt tycke, men stabil ändå.
Lånaren Arrietty (借りぐらしのアリエッティ, Kari-gurashi no Arietti) är en mysig liten film från 2010(!), skriven av Hayao Miyazaki och Keiko Niwa men regisserad av Hiromasa Yonebayashi(!!!!). Precis som många andra filmer av Studio Ghibli är Lånaren Arrietty baserad på den boken 'Lånarna' av den engelska författaren Mary Norton från 1952.
Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar. Arrietty och hennes familj lever på att "låna". Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar? en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks. En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne att aldrig låta sig bli upptäckt av människor för när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg och söka upp ett nytt hus. Men Arrietty lyssnar förstås inte på dem, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner. Allting verkar kanske vara frid och fröjd, det har trots allt skett någonting så revolutionerande som att en människa och en lånar kan leva tillsammans! Snart avslöjas det dock att Sho har ett seriöst hjärtproblem som han haft sedan födseln och den enda anledningen till varför han bor med sin gammelfaster/moster (varför kan bara svenska skilja dem åt?!) är för att han väntar på en hjärtoperation som ska göras om några dagar. Chansen för att operationen ska vara lyckad är mycket liten, och det vet Sho men han säger bara att han inte kan göra någonting åt saken och att allting som en gång levt måste så småningom dö.Dessutom upptäcker fasterns/mosterns städerska lånarnas hus under golvplankorna och anlitar en insektsbekämpare att utrota dem. Vi har alltså två problem att bolla med på en och samma gång. Överlever Sho? Överlever Lånarna? Se filmen så får du veta, yo!
Lånarna har faktiskt gjorts till både film och miniserie innan Arrietty, och en av dem hade den här obehagliga affischen. Det här är dock Lånaren Arrietty, en heeelt annan film. Den har sedan 2010 dragit in $145,570,827 på bio och vann pris för bästa animerade film på Japan Academy Prize (En gala döpt av någon som inte riktigt kunde engelska, alls) och har fått mycket god kritik av ungefär alla världens kritiker. 94% positivt (av 120 recensioner) på Rotten Tomatoes och 7,6 i betyg på IMDB vittnar om detta. Jag såg den här filmen för första gången förra året och som tur är var det inte direkt efter en David Lynch-film. Inte mycket mer historia bakom det Jag såg den och det var det.
Arrietty är en intressant film. Den känns egentligen inte som en barnfilm eller heller som en film för vuxna men samtidigt fungerar den för båda. Den behandlar inte tittaren som en idiot och förklarar allting eller skippar handlingen helt för vackra bilder, även om den också är väldigt fint tecknad och animerad. Slutet är också väldigt bra och väcker tänkvärda frågor, samtidigt som det också är mycket rörande och om jag tänker efter så är det nog faktiskt det bästa slutet Ghibli gjort. Det är ändå rätt stort. Ännu en gång är det också en film som, utöver en del av miljöerna, inte känns sådär jättejapansk som vissa äldre Ghiblifilmer kan göra och det är alltid ett plus. "Kill as many Bluejays as you want, but remember it's a sin to kill a mockingbird" är ett citat från To Kill a Mockingbird som jag redan använt för att beskriva Totoro (och banne mig, det är min kalender och jag får använde det hur många gånger jag vill) men den här filmen kan också beskrivas som det. Helt oskyldig och trivsam men inte nödvändigtvis sådär obehagligt snäll. Det här är en film på 94 minuter vilket egentligen är ganska kort för en film av studion men det är 94 väldigt mysiga minuter där man liksom bara kan njuta sig igenom, men ändå lida med Sho på grund av hur realistisk hans karaktär känns och att han kanske snart kommer att dö vid endast tolv års ålder. 4/5 blir det för den här filmen, men den är verkligen inte långt bort från femman alls. En av Studio Ghiblis bästa, och även en av de minst kända. En av de finaste filmerna jag sett rent bild- och animeringsmässigt.
Cecile Corbel har faktiskt gjort musikent till den här filmen men trots avsaknad av Joe Hisashi har den riktigt bra musik Dagens låt är Arriety's song, och den känns verkligen inte passande för filmen i fråga när man hör den men den är verkligen jättebra. Oväntat pampig, och det gillar jag ju alltid. Här är den!
Japanska trailers är ofta sämst har jag märk under den här kalenderns gång. Den här är dock bäst. Varför? Because HD.
Laputa - Slottet i himlen (天空の城ラピュタ Tenkū no Shiro Rapyuta) är en fantastisk film från 1986 och faktiskt Studio Ghiblis första officiella film (Nausicaä i Vindarnas Dal brukar listas som en film av studion men den gjordes faktiskt ett år innan Ghibli bildades). Som vanligt har en Miyazaki, Hayao i det här fallet, skrivit och regisserat filmen (jag lovar att det faktiskt finns fler än Hayao och Goro som gjort filmer för studion, ärligt!). Den flygande ön (för vad titeln än säger är det inte bara ett slott) är tagen från Jonathan Swifts bok Gullivers resor och om man delar upp namnet i två ord, alltså "la puta", blir det horan på spanska. Tänka sig.
Filmen inleds med en beskrivning av hur mänskliga civilisationer förr i tiden konstruerade flygande städer men dessa kom att förstöras genom en okänd katastrof och den enda staden som lyckades hålla sig kvar i luften var Laputa, dold bakom en samling enorma åskmoln. Filmen hoppar sedan framåt i tiden till "nutid" där flickan Shiita av okänd anledning får eskort av överste Muska och hans män. Deras luftskepp attackeras av luftpirater ledda av en äldre och mycket energisk kvinna vid namn Dola. Shiita flyr ut genom ett fönster men tappar taget och faller ner genom luften. Plötsligt börjar det den blå stenen från hennes halsband att glöda. Detta leder till att hennes fall av någon anledning hejdas och att hon långsamt svävar ner mot gruvbyn där nere på marken. Där upptäcker pojken Pazu det blå ljuset skymta sig i luften, och tar emot den dalande Shiita när hon är nera att sväva ner i gruvan. Hemma hos sig berättar han för en överraskad Shiita om den flygande ön Laputa och om sin avlidne far som en gång tagit ett foto av staden. Han hoppar också rakt igenom ett tegeltak utan att ta någon form av skada när han testar om hennes halsband får även honom att sväva. Så småningom dyker Dola och hennes piratsöner upp i byn och tar upp jakten på barnen. Dessutom är soldater ledda av Muska ute efter dem. Efter en vild jakt på rangliga järnvägsbroar, faller de båda barnen genom luften, ner i en gruva. Där stöter de på en gammal före detta gruvarbetare som berättar historien om ett mystiskt ämne vid namn "aetherium". Shiita visar fram sin blåa sten, och gruvarbetaren berättar att det är en sådan kristall som fick Laputa att hålla sig svävande i luften. Direkt efter att de lämnat gruvan blir dock barnen infångade av Muska och hans soldater och förs bort till en fästning. För att skydda honom säger Shiita till Pazu att hon tänker hjälpa militären och ber honom att glömma henne. En häpen Pazu återvänder hem och blir där tillfångatagen av Dolas pirater. Det slutar dock med att de slår sig samman för att försöka befria Shiita. OCH DET ÄR SÄKERT EN TIMME KVAR AV FILMEN! WOOOOOOOOOOOOW!
Laputa - Slottet i himlen sändes för första gången i Sverige 2000. Den blev galet hyllad hela världen över, dock men ändå tog det hela fjorton år för den att komma hit till staden vid vattnet (och resten av landet, kanske). Dock var den inte någon jättestor succé när den släpptes första gången men har på senare år dragit in en hel del pengar när den återigen visats på biografer. Jag såg den första gången förra året mitt i natten direkt efter att ha sett Mulholland Drive. Det kan tänkas låta som en underlig mix av filmer men det är bara för att det också är det. Kontrasten var verkligen total. Sedan köpte jag den, såg den, lånade ut den, såg den igen.
Jag måste erkänna att jag älskar Laputa. Jag hatar ju Japan etc. men den här filmen är verkligen helt otroligt bra. Folk pratar om Spirited Away, Prinsessan Mononoke och Min Granne Totoro men nog är den här bättre än åtminstone två av de tre filmerna. Den har verkligen allt: skön handling, bra musik, karaktärer som man faktiskt kan gilla och så är den dessutom vackert tecknad. Den är inte sådär jättesnäll som Kiki och Totoro eller lite mörk som Legender från Övärlden utan håller en fin balans mellan de tu. Någonting som fungerar både för barn som vuxna helt enkelt. Utöver det här håller den också ett väldigt bra tempo genom hela filmen, trots att det är en tecknad film på två timmar och det är inte ofta man upplever någonting sådant. Det är helt enkelt en sån där ovanlig film där egentligen allting är bra. Stjärnorna stod i en parallell linje just när den här filmen gjordes, typ. Det är inte min absoluta favoritfilm någonsin för det finns andra som gjort bra saker bättre men den är inte långt ifrån. 5/5 utan tvekan och verkligen en film som absolut alla bör se, oavsett åsikt om japan och anime (jag gillar ju trots allt ingetdera egentligen).
Jag tänker faktiskt välja två låtar för dagen. En som faktiskt inte är med i filmen i den här versionen och en som spelas i slutet av filmen. Båda två är fantastiska så jag kände mig faktiskt tvungen, även om jag bryter mot varenda regel som den här bloggen följer när jag gör så här.
Legender från övärlden (ゲド戦記, Gedo Senki) är en liten film från 2008 regisserad av Goro Miyazaki (Hayaos son alltså) som även skrivit manus tillsammans med Keiko Niwa. Filmen är baserad på Ursula Le Guins bokserie med samma namn och framförallt den tredje boken i serien, Den yttersta Stranden. Är det här bra böcker? Säkert inte, men låt oss ta en titt på filmen ändå!
Ett skepp har fastnat i en storm. Kaptenen beordrar en väderbiten magiker att lugna havet, men magikerna har glömt havets verkliga namn och stormen fortsätter att rasa. Plötsligt uppenbarar sig två drakar blad vågorna och besättningen ser till sin fasa hur de slukar varandra. Att drakarna från väst uppenbarar sig på den östra sidan (va...?) är ett dåligt omen , något otänkbart är på väg att hända. Balansen i världen är på väg att kollapsa. En av de högsta trollkarlarna, som går under namnet ”Haitaka", reser runt för att försöka finna anledning till oron. En dag stöter han ihop med den kringflackande unge prinsen Arren. Arren gömmer hemska dåd i sitt förflutna och jagas fortfarande av sina mörka sidor. Men Haitaka ser att han har ett gott hjärta och tar honom under sitt beskydd. Reskamraterna träffar vänner under resan, men stöter också ihop med stora band av slavhandlare, som inte missar några tillfällen att stjäla människor. Städerna är skumraska. De tidigare trollkunniga har mist sina förmågor, folk är opålitliga och farliga droger cirkulerar. Haitaka börjar få aningar om vad som kan ha orsakat turbulensen. Kanske leder spåren mot den ökända häxmästaren Cob. Trollkarlen bestämmer sig för att söka upp denne, men det verkar mer och mer som att Cobs mannar är steget före Haitaka och Arren. En film med handling alltså.
i början av 1980-talet bad Le Guin om tillåtelse att få animera berättelserna om Övärlden. Le Guin, som på den här tiden var obekant med Miyazaki och med anime rent generellt, tackade nej till förfrågan. Långt senare, efter att Le Guin fått se Min granne Totoro, ändrade hon uppfattning och ansåg att om någon skulle få tillåtelse att regissera en Övärlden-film, skulle det vara Hayao Miyazaki. Tyvärr jobbade han med Det Levande Slottet under den här tiden så uppgiften gick till hans son Goro istället. Det här är också antagligen den Ghiblifilm som fått klart sämst kritik med endast 48% positivt på Rotten Tomatoes och (för Ghiblis mått mätt) väldigt låga 6,5 på IMDB. Inte ens Le Guin själv gillade den och tyckte att handlingen varför olik böckernas. Jag köpte faktiskt den här filmen förra året samtidigt som Ponyo på klippan vid havet. Gissa vilken av de tu som var bäst?
Har kritikerna fel? Nej, gud nej. Jag minns knappt den här filmen ens, så medelmåttig var den. Ska jag vara helt ärlig så är hela den där handlingen kopierad från andra hemsidor bara för att jag inte alls kan komma ihåg vad som hände (jag minns dock att skurken chockerande nog visade sig vara man och inte kvinna som jag trodde genom nästan hela filmen). Den är jättevackert tecknad och animerad, ja. Musiken är även den rätt bra men resten av filmen är så sjuuuuuukt långsam, karaktärerna är helt ointressanta och allting som händer känns så omotiverat. Den är oväntat våldsam också och verkligen inte för yngre barn, men det ursäktar inte det faktum att den är totalt seriös genom hela filmen. En film måste ha några lättare stunder eller helt enkelt vara jättebra. Legender från Övärlden är varken eller. Dock så är den inte så fruktansvärd som jag kanske får den låta utan bara en film i mängden liksom, med en handling lite ointressantare än genomsnittet och det är rätt dåligt för en film från den här studion. 3/5 ändå men den trean är ganska svag. Var gick det så fel egentligen?
Dagens låt är faktiskt komponerad av Tamiya Terashima och innehåller sång. Båda två nyheter kommer förhoppningsvis aldrig mer förekomma den här kalendern, men den här är faktiskt bra. Sorglig, men ändå lite mysig på något sätt. HÄR ÄR LÄÄÄÄNKENENENENENENENENENENENENEN. Länken alltså.
Det här är den enda trailern för filmen där ljudet inte är borttaget, därav engelska. Inte ens den norska hade ljud och då vet man ju att något är seriöst fel. Den får verkligen filmen att se bättre ut än den är.
Min Granne Totoro (となりのトトロ Tonari no Totoro)alltså, släppt 1988 och både skriven samt regisserad av Hayao Miyazaki och den första Ghiblifilmen att inte vara baserad på tidigare utgivet material (kanske inte jätteimponerande när man tänker på att det här rent officiellt är studions andra film). Filmen utspelar sig en sommar under 1950-talet på den japanska landsbygden. Familjen Kusakabe, universitetsprofessorn Tatsuo och hans två döttrar Satsuki och Mei, flyttar in i ett gammalt hus vid skogen. Hans fru, Yasuko, ligger på sjukhus för att bli frisk efter tuberkulos. En dag när hon leker på gråden hittar den yngre dottern, Mei, en hemlig gång som leder in till en magisk skog, där hon stöter på en stor varelse som är slående lik en teckning hon ritat. Hon kallar varelsen Totoro. Pappan, som inte sett den, berättar att Totoro är en skogsande. Bara de som har ett rent hjärta kan se anden i skogen. Bägge systrarna möter Totoro tillsammans en regnig kväll när de väntar på sin pappa på en busshållplats, som är försenad från arbetet. Genom att låna Totoro sin pappas paraply vinner de hans förtroende och efter det blir allt HEEEEEELT CRAZY. Självklart blir det drama när mamman aldrig får komma hem från sjukhuset och Mei rymmer hemifrån också, men vill du uppleva det får du allt ta och se filmen (den är värd en titt ändå) själv! Ja just det, och så är det också med en enorm orange-brun katt som även är en buss, baserad på japansk folktro att om en katt blir tillräckligt gammal, så får den magiska krafter att byta form. Because Japan, antar jag.
Min Granne Totoro visades med svenskt tal för första gången på TV-kanalerna under 1995 och 1996, då under titeln Magiska äventyr med Totoro vilket ju är en fruktansvärd titel så det är tur att den byttes på senare år. Totoro idag är en enorm film som har fått oerhört god kritik men när den släpptes första gången 1988 (och visades parallellt med Eldflugornas Grav, en lite för seriös film för att kunna visas tillsammans med den här) var den ingen enorm hit som t.ex. Kikis expressbud (som kom efter den här i Ghiblikronologin) var. Karaktären Totoro har också blivit väldigt stor sedan det begav och har idag t.ex. fått en asteroid döpt efter sig, haft små cameoroller i filmer som Toy Story 3 och många andra Ghiblifilmer och till och med blivit namnet för en typ av klomask (fast det kanske är en lite tvivelaktig bedrift). Framförallt dock så gjorde den här filmen att anime på allvar nådde ut i resten av världen och det är väl säkert bra, antar jag.
Sa jag att Kikis expressbud var en snäll film? Jag måste nämligen ta tillbaka det för i jämförelse med Min Granne Totoro är det Hitler i filmform. Ghibli har gjort en snällare film än den här men Totoro är verkligen oerhört snäll men på ett sätt som fungerar både för barn och vuxna vilket ändå är rätt imponerande. Den är också oerhört japansk vilket ju jag som bekant kan tycka är lite obekvämt ibland men ändå inte så mycket att det sänker betyget på något sätt. Det här är i kort en film som du ska se om du vill bli glad och se någonting fullkomligt harmlöst. "Kill as many Bluejays as you want, but remember it's a sin to kill a mockingbird" tror jag att Atticus Finch sa i Dödssynden och då menade han självklart Min Granne Totoro för det kan inte finnas någonting som kan förolämpa någon i den här filmen. Det är som mat man inte behöver tugga. Alla klarar av det och har det ganska kul under tiden, typ (ursäkta för jätteunderlig liknelse). Den här filmen lyckas också med vad Kikis Expressbud misslyckades med, nämligen att vara nästan genomgående underhållande trots avsaknad av riktig konflikt. Det händer dessutom väldigt mycket på den relativt korta speltiden att jag inte kan klaga. 4/5 ger jag filmen ändå för den är inte helt perfekt direkt (lite för sockerhög på vissa ställen), och dessutom vet jag ju att Ghibli gjort bättre filmer än den här och då känns det fel att den ska få full pott. Men 4/5 är ändå en väldigt bra film. Jag känner inte riktigt att jag måste nämna att filmen är oerhört välanimerad för det är ju alla dessa filmer, men jag gör det ändå. Den här filmen är oerhört välanimerad.
Låten för den här filmen är ett lite trist val eftersom att det är filmens huvudtema men kör på ändå: LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK
Min själ blöder varje gång jag länkar till en trailer som inte innehåller Pitt eller HD.
