tisdag 24 december 2013

Tjugofjärde December - Jag Har Ingen Kalender Men Jag Måste Skriva

Okej, jag erkänner, jag föll för grupptrycket. Fast samtidigt kände jag också ett sug efter att återvända till Ghiblikalendern, trots att jag ju gjorde slut på de bästa filmerna vid dess första slut förra veckan men ändå återkommer jag nu med en ny film, och inte vilken som helst utan Gorō Miyazaki andra film, Uppe på Vallmokullen. Hans första film, Legender från Övärlden, har jag redan pratat om här på kalendern och den var ju högst inte speciellt bra, men förhoppningsvis har han bättrat sig. Nu har åtminstone pappa Hayao skrivit manus till den. Filmen är baserad på en japansk manga med samma namn från 1980 av Chizuru Takahashi efter Tetsurō Sayamas och filmen är sannerligen en mysig avslutning för årets kalender. Det är dags att avsluta det här nu.

Berättelsen kretsar kring den 16-åriga Umi Matsuzaki. Hon bor i ett gammalt hus där rum hyrs ut till de som behöver det. Huset har fått namn efter sin belägenhet som tronar uppe på "vallmokullen" med bra utsikt över redden utanför Yokohamas hamn men där vattnet närmast hamnen döljs av träd och hus. Under Koreakriget tio år tidigare förlorade Umi sin far. Han var kapten på ett förrådsfartyg som exploderade sedan det gått på en mina utanför den koreanska halvön. Hon har en flaggstång på tomten, och i den reser hon varje dag de två signalflaggorna som signalerar "Farväl/Lycka till" till sjöfarande. Flaggresandet förblir inte obemärkt, och en dag läser hon i skoltidningen en dikt tillägnad den märkliga flaggsignalisten. Dikten är skriven av Kazama Shun som ser flaggorna eftersom att han skjutsas till skolan på sin pappas bogserbåt varje dag och då ser flaggorna. Shun går på samma skola som Umi och är aktiv i skolans kulturklubb, som också fungerar som redaktion för skoltidningen (Latinhusets veckoblad i den svenska översättningen). Klubben har sitt kontor i Quartier Latin, det gamla nedgångna trähus som huserar många av skolans klubbar och som skolans ledning planerar riva till förmån för ett nybygge. Detta river upp känslorna, inte bara mellan elever och skolledning, utan också mellan eleverna själva. Umi blir genom sin lillasyster Sora involverad i kulturklubbens redaktion och därmed närmare bekant med Shun. Hon visar honom ett foto där hennes far finns med, och samma foto finns hemma hos Shun! De två börjar nysta i vad detta kan innebära.

Uppe på Vallmokullen (eller コクリコ坂から/Kokuriko-zaka Kara som den heter på japanska) släpptes 2011 och är därmed den senaste filmen från studion att släppas utanför Japan, och även den senaste att släppas för hembruk. The wind rises (även mer känd som Hayao Miyazakis sista film innan han går i pension) är ju från i år men med tanke på hur långsamma Studio Ghibli är på att distribuera sina filmer till den större massan lär det vara först nästa viner den släpps här i Sverige. Filmen drog in ungefär tre gånger så mycket pengar som den kostade att göra, fick ganska bra kritik (alltså jättegod kritik, men med Ghiblimått mätt var den bara "ganska bra") och vann traditionsenligt pris för bästa animerade film på Japanese Academy Prize vilket Goro genant nog misslyckades vinna med sin första film. Det är ju verkligen ett tecken på hur han växt sedan den filmen. 

Men har han verkligen lyckats? Ja, det skulle jag nog säga för det här är faktiskt en bra film, om än ganska händelsefattig egentligen och verkligen heeeelt ofarlig (förutom de inslag av möjlighet för ett incestuöst förhållande medan syskon vilket kanske inte känns jättebarnfilm men det fixar sig nog ska du se). Den har fin musik, trevliga karaktärer och väldigt, väldigt vackra miljöer. Vad jag däremot tänkte på när jag såg filmen var att den inte var jättevälanimerad utan ofta kändes ganska hackig. Det är väl något man får ta när en film är handtecknad men Ghiblifilmer brukar se bättre ut än vad den här gjorde. Karaktärer i bakgrunden ser också heeeelt sjuka ut ibland men det är inte som sänker filmen för mig. Lite distraherande är det dock. Utöver det är ju filmen självklart inte helt perfekt heller men det finns som inte annat att klaga på. Filmen passar både bra för barn och vuxna, är väldigt lättillgänglig eftersom att den känns väldigt internationell i sin handling utan att blanda in jättemycket japansk kultur (vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak men för mig som har så dålig koll kan det bli svårt att förstå vissa saker då) och man gillar ju som sagt karaktärerna i filmen, trots att en faktiskt har läppar och det känns jätteunderligt. Vackra körsånger också. 4/5 får filmen i varje fall men jag vet inte om den är speciellt stark för jag har sett flera Ghiblifilmer som är något bättre än den här (kalenderns första film, Kickis Expressbud, till exempel) men den är ju verkligen bra och en film jag rekommenderar alla där i julmörkret som vill känna lite värme och få bekantskap med vackra miljöer och mysiga karaktärer. Ja just det, och så är affischen till filmen jättefin också och den engelska dubbningen är faktiskt riktigt bra.

Det jag har insett efter en månad av Ghiblikalendern är ju att Joe Hisashi bara gjorde musiken till Hayao Miyazakis filmer och inte till andra Ghiblifilmer och när vi ändå är på hans spår kan jag ju förklara grejen med hans namn för Joe låter ju väldigt amerikanskt och Hisashi väldigt japanskt men det här är alltså bara ett artistnamn. Hans verkliga namn är det synnerligen japanska Mamoru Fujisawa och han har alltså inte komponerat den här filmens musik för det har Satoshi Takebe. Jag har sagt det här förr men jag blir lika imponerad för varje film där man har en tidigare helt okänd kompositör som inte gjort något soundtrack förr och så blir musiken jättebra och så är fallet även idag. Dagens låt är faktiskt filmens ledmotiv eftersom att det är jättebra och frambringar som ändå någon känsla inom mig. Vilken vet jag inte, men det här är väldigt vackert så här är alltså årets sista länk. JJJJJJIIIIIIIIIIUUUUUULLLLLLLLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!!!!!

HD! WHAAAAAAT!!!!!

-------------------------------------------------------
Tack, tack så mycket till alla er som läst Ghiblikalendern under denna månad och ni som önskade att ha den tillbaka. Nu ska jag äntligen få gå upp ur den här källaren och fira jul med min familj. Sedan kanske jag gör någonting som är opassande att nämna i den här barnvänliga kalendern så jag sparar det till Pittkalendern istället. Jaja, God jul och gott nytt år på er alla, jag hoppas att vi hörs snart igen!

Sjuttonde December - Slutet för Ghiblikalendern(?)

Igår var det Eldflugornas grav som ärade den här kalendern med sin närvaro och eftersom att vi idag närmar oss slutet på den här kalendern så kände jag att det inte var mer än rätt att fortsätta med ännu en jättebra film, men just för idag lämnar vi verkligheten och det tragiska så gott det går och tar bekantskap med en tid djup förankrad i japansk mytologi och människans industrialisering. Filmen jag ska prata om idag är både skriven och regisserad av Hayao Miyazaki. Den släpptes 1997 och titeln på filmen är Prinsessan Mononoke (もののけ姫 Mononoke-hime).

Dagens film börjar med att den siste emishiprinsen, (emishi är bara folk som levde i byar i nordöstra Honshu under och inte riktigt följde kejsarens order), Ashitaka, som en dag räddar sin hemby från en attack av en demon, genom att ge den ett dödligt sår efter att ha skjutit en pil i dess öga. Demonen visar sig vara vildsvinsguden Nago, som förvandlats av en förbannelse som kommit från hans ilska efter att ha blivit skjuten (because... nä alltså. Knappt en because Japan). Ashitaka drabbas nu själv av förbannelsen efter att ha vidrört Nago under hans förvandlade fas och den visar sig som en virvlande svart massa på hans arm. Efter att ha rådfrågat byns visa kvinna får han reda på att förbannelsen kommer att sprida sig till hela hans kropp med tiden och till sist döda honom. Om Ashitaka känner vrede eller hat kommer förbannelsen att ge honom övermänsklig styrka men då sprids den också snabbare. Hon kan inte hjälpa honom att bryta förbannelsen, men hon råder honom att resa västerut för att se vad det är för oroligheter där, då den smittade vildsvinsguden kom från det hållet. Han blir också bannlyst från byn på grund av förbannelsen och det kan också ha något att göra med varför han reser åt väster. På vägen träffar han också munken Jigo som berättar för honom om skogsguden som kanske kan göra honom fri från förbannelsen. Väl Västerut hamnar Ashitaka i ett krig mellan människorna på Järnbruket (Tataraba, som staden heter), ledda av den girige Eboshi, och skogens andar, ledda av San, ett människobarn uppfostrat av gudomliga vargar. Människorna på bruket vill åt järnet i bergen, medan andarna i skogen vill ha skogen orörd så att de kan leva vidare där. Ashitaka känner tacksamhet för människorna på Järnbruket efter att de visat honom sin gästfrihet, men när han blir vän med San, som avskyr Järnbruket och dess invånare, gör Ashitaka allt han kan för att skipa fred mellan människorna och andarna. Någonstans däremellan träffar han också skogens Gud som återupplivar honom efter att Ashitaka skjutits av en av byinvånarna när han räddat San. Spännande!

Var Mononoke en succé när den släpptes? Låt mig säg såhär: när filmen släpptes 1997 slog den ett långlivat kassarekord för biofilmer och den första Ghiblifilmen att få erkännande utanför Japan där den i engelskspråkiga länder blev stor inom arthouse-kretsar. Den fick också extremt bra kritik från ungefär alla och finns även högt upp på de flesta listor över de bästa animerade filmerna någonsin, och de bästa filmerna någonsin alla kategorier. 84 på metacritic och 8,4 på IMDB vilket ger den en åttiofjärde plats på hemsidans top 250. En kul anekdot om den här filmen är förresten att när Miramax (som distribuerade filmen i Amerika) ägare Harvey Weinstein ville att filmen skulle klippas ner för när den i USA med dubbning och lite mer barnvänligt skickade Mononokes egna producent, Toshio Suzuki bara ett kort meddelande i form av ett äkta katana och ett brev där han endast skrivit "No cuts", och så fick det också bli. Det enda skillnaderna som gjordes var några kulturella sådana i manuset så att den inte skulle vara alltför obskyr för amerikanska tittare.

Prinsessan Mononoke vann också en sjuklig mängd priser så jag tänker bara kopiera in alla här rakt av från wikipedia (jag litar på att det är sant) så ser ni att det var mer än en person som gillade den. 

Best Picture; The 21st Japan Academy Prize
Best Japanese Movie, Best Animation, and Japanese Movie Fans' Choice; The 52nd Mainichi Film Award
Best Japanese Movie and Readers' Choice; Asahi Best Ten Film Festival
Excellent Movie Award; The Agency for Cultural Affairs
Grand Prize in Animation Division; 1st Japan Media Arts Festival (by the Agency for Cultural Affairs of the Ministry of Education)
Best Director; Takasaki Film Festival
Best Japanese Movie; The Association of Movie Viewing Groups
Movie Award; The 39th Mainichi Art Award
Best Director; Tokyo Sports Movie Award
Nihon Keizai Shinbun Award for Excellency; Nikkei Awards for Excellent Products/Service (details)
Theater Division Award; Asahi Digital Entertainment Award
MMCA Special Award; Multimedia Grand Prix 1997
Best Director and Yujiro Ishihara Award; Nikkan Sports Film Award
Special Achievement Award; The Movie's Day
Special Award; Hochi Film Award
Special Award; Blue Ribbon Awards
Special Award; Osaka Film Festival
Special Award; Elandore Award
Cultural Award; Fumiko Yamaji Award
Grand Prize and Special Achievement Award; Golden Gross Award
First Place, best films of the year; The 26th "Pia Ten"
First Place; Japan Movie Pen Club, 1997 Best 5 Japanese Movies
First Place; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies Best 10 (Readers' Choice)
Second Place; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies Best 10 (Critics' Choice)
Best Director; 1997 Kinema Junpo Japanese Movies (Readers' Choice)
First Place; Best Comicker's Award
First Place; CineFront Readers' Choice
Nagaharu Yodogawa Award; RoadShow
Best Composer and Best Album Production; 39th Japan Record Award
Excellent Award; Yomiuri Award for Film/Theater Advertisement

Ändå en hel del, eller hur? 

Mononoke var en film jag var lite rädd för att se i många år för att den är så älskad men samtidigt hade jag bara hört dåliga saker om den från min bror (som ju visserligen bara sa att den inte var bra och väldigt våldsam) och om jag gillade den, skulle han då hata mig? Nä, okej då. Så tänkte jag kanske inte, men jag blev väl inte jättesugen på att se den då och anime var, och är, inte riktigt min grej ändå. Men nu har jag ändå sett den två gånger under det senaste kalenderåret så dålig var den ju inte åtminstone. Tvärtom, den var jättebra. Mononoke är däremot en svår film att prata om för det är verkligen en film där man måste ha rätt attityd när man ska gå in för att se den eftersom att den har ett väldigt långsamt tempo under största delen av tiden och mycket är också bara total tystnad och vackra bilder (och en del jättetryckta skratt. Jag förstår verkligen inte varför japanska röstskådespelare kan skratta trovärdigt överhuvudtaget?). Jag gillar ändå det här eftersom att det är en fint kontrast till actionscenerna i filmen som är väldigt intensiva och mer än någon annan Ghiblifilm tidigare, förutom möjligtvis Laputa: Slottet i himlen, men medan den var väldigt tam i sitt våld så är faktiskt Mononoke ganska så grafisk på sina ställen men den går aldrig över gränsen och blir äcklande. Allting är bara... snygt.

Jag ska erkänna att jag inte helt hänger med i handlingen eftersom att det här inte är en mytologi som jag har direkt någon koll på överhuvudtaget men det är ju ändå intressant att se vad som händer runt den, hur karaktärer interagerar med varandra och hur aporna vill börja äta människor. Sedan är kanske slutet lite rumphugget sådär men det är passande. Det är som inget slut alls utan en fortsättning av vad som redan påbörjats. Det finns ingen anledning till att se mer men jag vill som ändå och det är tecken på en riktigt bra film. Jag känns också så med t.ex. Forrest Gump och Lejonkungen. 

Det vackra, det sorgliga, det stilistiskt våldsamma, och det välkomponerade gör faktiskt att även den här filmen är 5/5. Är den ändå överskattad av massan? Ja egentligen tycker jag nog det, men det spelar inte så stor roll när Mononoke ändå är så fantastisk.

Joe Hisashi har gjort musiken för dagens film och det är framförallt ledmotivet (VARFÖR HAR JAG KALLAT DET HUVUDTEMA I FLERA DAGAR?!) som jag väl inte tänker analysera speciellt djupgående istället. Jag tänker helt enkelt lämna er med att det är riktigt bra och därför valde jag det framför filmens övriga ljudspår. LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK

Det här är tydligen världens bästa trailer och det kan jag ju inte säga nej till.
----------------------------------------------------

Det här är faktiskt en jättesöt kopp. Med det vill jag säga att det finns folk där ute som är beroende av att köpa koppar och det är ju hemskt tragiskt, för att inte tala om lite underligt. Jaja, den här skulle jag vilja ha åtminstone. 

----------------------------------------------------

Och det var Ghiblikalendern. Nu kanske du tänker "men Jesper, jag har ju älskat din kalender. Varför slutar den inte på julafton som alla andra julkalendrar?", och då svarar jag helt enkelt att jag har någonting annat planerat de här sex resterande dagarna. Ni som varit med mig tidigare år vet nog vad det är, men för er andra blir det en spännande överraskning. Ska jag vara helt ärlig är jag dock inte helt säker på att Ghiblikalendern tar slut nu. Jag har haft jätteroligt med att skriva den och vara lite recensentaktig i några dagar, och dessutom har jag ju fått se på många jättebra filmer igen. Men imorgon blir det helt säkert någonting helt annat och då ska kalendern allt få byta namn.   

Om så är fallet att den inte återkommer i år så vill jag tacka all som läst från de första stapplande stegen, till bristen på motivation och därför en dip av kvalitet i mitten och nu till toppen på slutet. Tack till er alla. 

Sextonde December - För ingenting skriker "JUL!" som Andra Världskriget!

Det här ska ju vara en lite lättsam och trevlig julkalender som berättar lite om Studio Ghiblis olika filmer men livet ska inte alltid vara lätt och precis som med Pittkalendern måste det lättsamma blandas med det hårda ibland för att man ska kunna få en bra bild av hur väldigt mångsidig den här studion faktiskt är när det kommer till deras filmer, och för att jag ibland känner för att prata om något allvarligare saker istället för att bara skämta bort allting som jag brukar göra. Därför lämnar vi nu kattfantasier och levande slott för någonting gravallvarligt, nämligen en saga om överlevnad för två syskon under andra världskrigets Japan. Filmen är både skriven och regisserad av Isao Takahata och baserad på den semi-självbiografiska boken med samma namn av Akiyuki Nosaka. Den gjordes 1988 och dess namn är Eldflugornas grav (火垂るの墓 Hotaru no haka).

Handlingen utspelar sig i Japan i och i närheten av staden Kobe. Inledningen, som dessutom är berättelsens slut, utspelas några veckor efter andra världskrigets slut. Fokus ligger på en ung pojke som håller på att ligger döende för svält och sjukdom. Filmens första replik kommer från honom och lyder: "21 september 1945, det var natten då jag dog". Därefter förs vi bakåt i tiden, till början av sommaren och en stad som fortfarande till stora delar är intakt. Filmens huvudperson Seita, samma pojke som den som man fick se i inledningen, bor inledningsvis tillsammans med sin mor och sin syster i ett hus i Kobe. Då hans far är officerare i den japanska flottan, har de en förhållandevis upphöjd position i samhället och klarar krigets umbäranden ganska väl. Detta ändras dock då barnen och modern, under en förödande flygräd, tar skilda vägar till skyddsrummet och modern avlider, men Seita väljer att ljuga i sin syster, Setsuko, att hon bara behandlas för sina skador på sjukhus så att hon inte ska bli för ledsen. Inledningsvis får Seita och Setsuko husrum hos släktingar i närbelägna Nishinomiya. De känner sig så dock illa behandlade av sin släkting (som jag tror är faster) att de lämnar tryggheten där för att försöka klara sig själva. De söker skydd i ett övergivet skyddsrum där de försöker överleva, samtidigt som det civila samhället faller samman omkring dem och ingen orkar vare sig se eller ta hand om de två föräldralösa barnen. Samtidigt som Seitas tro på människan försvinner mer och mer måste han fortsätta jobba vidare för att inte Setsuko ska dras med i hans tankar. Mycket, mycket tragiskt.

Eldflugornas grav visades för första gången i en mycket underlig dubbelvisning tillsammans med Min Granne Totoro och marknadsfördes som en visning där både barn och vuxna kunde njuta av filmerna men på grund av det väldigt allvarliga temat med eldflugornas grav blev båda filmerna ekonomiska misslyckanden och få människor kom och såg dem. Försäljning av Totoro-merchandise räddade dock företaget från konkurs. Trots detta fiasko har Eldflugornas grav sedan den släpptes fått väldigt god kritik från kritiker världen över och har nämnts som en av de bästa krigsfilmerna någonsin, bästa animerade filmerna någonsin och helt enkelt en av de bästa filmerna någonsin, alla kategorier. Plats 88 på IMDB:s top 250 också. Den vann även ett Special Award på Blue Ribbon Award 1989. 

Eldflugornas grav är jättejobbig att titta på för den är bara så hemskt tragisk på alla sätt och vis. Även om det finns några ljuspunkter i filmen vet man ändå att allting bara kommer att gå åt helvete inom kort och att barnen ändå kommer att dö när allt kommer omkring. Men samtidigt är den så vacker på sitt sätt. Bildspråket är verkligen felfritt och den väldigt enkla musiken fungerar perfekt in i temat om två barn som egentligen aldrig ens hade en chans. Det intressanta med den här filmen är ju däremot att även om den utspelar sig under andra världskriget i ett väldigt kört Japan så är det faktiskt väldigt lite som visas av kriget i filmen utöver bombningar i början och mot slutet av filmen och ändå kan man verkligen känna av krigets skador på befolkningen. Det känns inte ens som en film det här utan mer som en upplevelse. Jag bara tittar och följer med på resan, för så bra är den här filmen. OCH SLUTET! Oj, vad jobbigt det är att titta på alltså. Det är på allvar bland de mest sorgliga scener jag någonsin har sett i hela mitt liv och gör att jag gillar filmen ännu mer. Dock såg jag Eldflugornas grav med engelsk dubbning och den var ganska usel vilket det drar ner helhetsbetyget för mig. Filmen är väl egentligen en femma och den bästa Ghiblifilmen, tillsammans med Laputa och morgondages film, men med den här usla dubbningen måste jag faktiskt ge den en fyra, tyvärr. Men ser jag den som sagt på originalspråk kan jag nästan lova 5/5 så jag rekommenderar den här till alla som vill se någonting väldigt tungt och rätt igenom jättebra. Setsuko frågar i filmen varför eldflugorna var tvungna att dö och banne mig, jag börjar undra det själv efter att ha sett den här filmen. 

Användningen av eldflugor som ett genomgående tema i filmen är också intressant eftersom att det kan ses som en symbol för livets flyktighet och i mytologisk betydelse är de även bärare av mänskliga själar. Det är också värt att påpeka att Akiyuki Nosaka, bokens författare, lätt Seita dö eftersom att han kände skuldkänslor över sin systers död under verkliga världskriget. Fruktansvärt tragiskt. .

Dagens låt har komponerats av Michi Mamiya som såvitt jag vet inte komponerat musik för någon annan film vilket för mig är lite oväntat med tanke på hur bra musiken faktiskt är och hur väldigt passande den är för filmen. Jag väljer faktiskt filmens huvudtema idag eftersom att det är jättevackert och på något sätt känns det som att den skriker att allting egentligen vid slutet av dagen är helt hopplöst men att man ändå ska leva sitt liv den tid man har kvar, men den berättar också om den tragedi vi snart kommer att få bevittna. Den är jättesorglig men ändå så fruktansvärt vacker och lite munter på en och samma gång. Jag gråter nästan.

Grave of the Fireflies - Main Theme

HERREGUD DEN FANNS PÅ YOUTUBE

Sorgligare kan ingen vara

Femtonde December

Det har inte varit min plan att aldrig uppdatera på lördagar men av någon anledning har det inte blivit under någon av två senaste. Jag har bara inte haft tid. Förlåt. FÖRLÅT.

De sämsta Ghiblifilmerna brukar ofta ha väldigt vackra titlar som t.ex. Jag kan höra havet och idag har vi Om du lyssnar noga (jag kanske bara går igång på titlar som har med hörseln att göra vid närmare eftertanke för egentligen är de inte speciellt vackra alls), eller Whisper of the Heart som av någon anledning är den svenska undertiteln. Det är ju den engelska titeln men en undertitel i Sverige som har en egen svensk titel. Väldigt underligt. Jaja, filmen är regisserad av Yoshifumi Kondō och Hayao Miyazaki skrev manus. Filmen släpptes 1995 (Heja!) och är baserad på mangan Mimi o Susaeba av Aoi Hiiragi. Det är mycket katter i den här filmen så gör dig redo att dyka ner i den galna värld vi kallar film. Nu kör vi.
----------------------------------------------------------------------------
Tsukishima Shizuku är en duktig student med en stor kärlek för böcker. En dag följer hon efter en underlig katt, som hon upptäcker på ett tunnelbanetåg, till en mycket originell liten affär som kommer att förändra hennes liv på sätt hon endast kan drömma om.

Filmen skildrar högstadieeleven Shizuku Tsukishima och hennes upptäckter mellan augusti och november 1994 i Tokyo-förorten Tama Nyūtaun. Hon är en flitig läsare och upptäcker genom skolbibliotekets lånestämplar att hon har en möjlig själsfrände i sin egen skola, någon som lånar samma böcker som hon. En dag får Shizuku sällskap på lokaltåget av en rundlagd katt. När hon reser sig upp och stiger av gör katten detsamma. Den förundrade Shizuku beslutar sig för att följa efter katten. Upptäckterna hon därefter erfar ger Shizuku idéer till vad hon ska ägna sitt liv åt. Kattutflykten leder till slut fram till en antikvitetshandel, där det finns en kattfigurin med ögon som verkar glimra. Ägarens dotterson, Seiji, visar sig vara en elev från Shizukus egen skola. Denne lär sig tillverka fioler. Nishi, antikvitetshandlaren, berättar bakgrundshistorien om kattfigurinen Baron Humbert von Jikkingen. Det blir jobbig stämning i skolan när klasskamraten Sugimura avslöjar sin kärlek till Shizuku. Hon försöker förklara det orimliga i detta, eftersom hennes bästa vän Yuko är kär i Sugimura. En nedstämd Shizuku tar sin tillflykt till antikvitetshandeln, som är stängd. Där stöter hon ihop med Seiji, som släpper in henne. Snart går det upp för Shizuku att pojken är Seiji Amasawa, han som lånar samma böcker som henne. Och så händer det lite spännande saker efteråt också, så missa inte!

Om du lyssnar noga var den film som drog in mest pengar i Japan under 1995 och fick mycket god kritik men den verkar inte ha vunnit något Japan Academy Prize vilket känns lite underligt. Men vad säger alls vår Anonym_User_1 om den? Jo, att "Sedd igen, det är nästan som Lelouchs En man och en kvinna. Fast animerad. Magiskt och mysigt.", och det har han säkert rätt i. 

Filmens regissör, Yoshifumi Kondō, var tänkt att bli någon form av nästa generations Hayao Miyazaki men det här var den enda filmen han regisserade innan han dog 1998 av artärbråck i hjärnan som tros ha skapats från överarbetande. 

Dagens låt är verkligen inte någonting sådär storslaget som jag oftast brukar ta till utan någonting lite mer minimalistiskt och faktiskt komponerad av Yuji Nomi istället för Joe Hisashi. Jag väljer den här låten för att den liksom symboliserar filmen. Det är ingenting övernaturligt som händer utan bara en inblick i vänskap och en första kärlek. Det är lugnt men ändå helt vilt. Organiserat men ändå kaotiskt. Sätt ihop det och du får en fantastisk känsla. Jag vet inte vad låten heter men här är länken: Tja, jag är en länk.

En mysig trailer, precis som filmen själv. Ingen Pitt, dock.

Trettonde December - Lögner och svek

Ibland är människor oärliga med varandra. Det är en del av vår natur och någonting som inte går att förhindra. hur mycket vi än vill tro att vi är ärliga typer. det jag gör nu idag på Ghiblikalendern är dock så fruktansvärt fel, så elakt, så äcklande, och så avstötande att jag antagligen kommer gå ut på bakgården och skjuta mig själv efteråt. Dagens ghiblifilm är nämligen Nausicaä från Vindarnas Dal från 1984, skriven av Japans KFC-maskot och tillika ständigt återkommande regissören för den här bloggen, nämligen allas vår Hayao Miyazaki och filmen är faktiskt baserad på en manga med samma namn. Varför är det så hemskt då? Jo, FÖR ATT DET INTE ÄR EN GHIBLIFILM. Men fuck systemet, nu kör vi. 

Historien utspelar sig 1 000 år efter de "sju dagarna av eld", en katastrof som förintade den mänskliga civilisationen och det mesta av jordens ursprungliga ekosystem. Spridda mänskliga bosättningar överlever, isolerade från varandra av Förfallets hav som är en dödligt giftig djungel av svampar med giftiga sporer, och med svärmar av jättelika insekter, som samlats till synes enbart för att föra krig.

Huvudpersonen, Nausicaä ung prinsessa från den fridfulla Vindarnas dal (varför bara en dal har prinsessa? JAG VET INTE, OKEJ?!). En dag blir hennes fridulla lilla by attackerad av ett folk som förlitar sig på stora maskiner och vapen. Enligt dem kan inte insekter och människor leva på samma planet och ska kämpa för att förgöra dem. Medan vissa vill ta till vapen för att försöka fördriva ödemarken försöker Nausicaä hitta en bättre lösning och dras in i konflikter mellan ytterligare en grupp människor och de som attackerat hennes by. När de kraftigt förorenade ödemarkerna, som styrs av insekter, hotar att ta över människans sista utposter är Nausicaä den enda som kan stoppa hotet. MEN KOMMER HON LYCKAS?!

Varje modern utgåva av Nausicaä från Vindarnas Dal påstår att det är en Ghiblifilm men egentligen släpptes den ett år innan studion bildades, men för min hälsas skull kan vi väl påstå att den faktiskt är Ghibli på riktigt? Bra. Nausicaä fick bra kritik när den släpptes, men inte på den nivån som Ghiblifilmer brukar få nuförtiden. Dock ses den idag som en av de bästa ,japanska, animerade filmerna någonsin och en viktig del i att göra anime stor över hela världen och ge Studio Ghibli resurser till att... tja, skapas. 8,1 på IMDB och plats 224 på top 250 är ett tecken på att den är relativt gillad av dess tittare. Lite omtyckt kanske. Fast antagligen inte.

Nausicaä är en film som... jag gillar, antar jag. Nä, men det är en väldigt bra film som visserligen har några brister som följd att den är Miyazakis första egna film och den har egentligen varken en början eller ett slut. Ingenting som automatiskt måste vara negativt men det är många frågor som lite frustrerande nog aldrig får svar under hela filmens gång. Däremot känns det ju helt otroligt att den här filmen är 29 år gammal med tanke på hur hemskt fint tecknad och animerad (och det är inte som att det här var någon enorm A-film heller) och så bra karaktärer för den tiden också. Hayao Miyazakis grej är ju som att alltid ha en stark kvinnlig huvudkaraktär i sina filmer och han lyckas alltid med att göra dem så bra och lätta att gilla vilket verkligen inte alla kan åstadkomma. Lägg därtill ett mysigt soundtrack och en rätt igenom underhållande film så har vi ändå en 4/5, trots många brister i den som dock döljs en hel del av de yttre faktorerna. Filmen är inte bara stil före substans men det är verkligen filmens huvudattraktion. Så vackert. Så vackert...  

Nausicaä har faktiskt inte något jättebra soundtrack om jag ska vara helt ärlig men vår gamle huskompositör Joe Hisashi lyckas alltid göra minst en bra låt per film så idag kör vi på med, och känn på den här låttiteln, Nausicaä Symphonic Poem - First Movement. HÄR ÄR EN LÄNK TILL DEN!!!

Äh, ta en till låt från Final Fantasy IX också! Det finns ingen anledning till att ta med den idag men det är ju ett bra spel och jag har ändå brutit mot alla Ghibliregler idag så här är Crossing Those Hills, ej komponerad av Joe Hisashi. 



KOREANSKTRAILERWHAAAAAAAAAT

Tolfte December - VILKEN PRESTATION!!!

Igår var en underlig dag där Thulsa Doom egentligen var huvudattraktionen trots att jag skrev om en så populär film som Spirited Away men idag bryr jag mig inte längre så nu ska jag bara skriva om film fram till julafton. och efter det kommer jag sova fram tills december 2014 när jag är kontrakterad att skriva en kalender igen (åh, grymma liv). Men i varje fall, dagens film är skriven och regisserad av exakt samma man som har gjort över hälften av filmerna i den här kalendern, nämligen allas vår Hayao Miyazaki. Filmen släpptes 2004 och är baserad på en bok med samma namn från 1986 av den engelska författaren Diana Wynne Jones. Vilken film är det, undrar du kanske? Det levande slottet, såklart! Nu rullar vi.

Filmen handlar om Sophie, en 18 år gammal hattmakerska som har oturen att få en förbannelse över sig som förvandlar henne till en 90-åring (och då spelas av Jean Simmons, den kvinnliga Gene Simmons, i den engelska dubbningen) när hon är otrevlig mot Ödehäxan (ja, hon heter så, och hennes röst görs faktiskt av Lauren Bacall) som besöker hennes affär och är allmänt odräglig mot Sophie. När hon senare beger sig för att hitta häxan och bryta förbannelsen träffar hon en levande fågelskrämma som leder henne till just det levande slottet som ägs av trollkarlen Hauru. Där träffar hon hans lärling Mark och elddemonen Calcifer. När Hauru väl kommer hem och upptäcker Sophie påstår hon att hon är hans nya städerska som anställt sig själv, och trevlig som han är låter Hauru Sophie stanna kvar i slottet. Hauru ska egentligen besöka kungen för att hjälpa till i kriget mot ett icke nämnt grannland man han vågar inte så efter ett samtal med Sophie (efter att hon råkat färga om hans hår och visat prov på hans sjukt fåfänga sida) beslutar han att hon ska få gå i hans plats i rollen som hans mamma och övertyga kungen om att han är för lat och opålitlig för att assistera i strid. Vid slottet träffar Sophie Ödehäxan igen som avslöjar att hon inte kan bryta förbannelsen, och när de kommer in i slottet får hon dessutom all sin magiska kraft borttagen och förvandlas till en vanlig, jättegammal, kvinna. Det är kungens magiska rådgivare och Haurus gamla lärare, Suliman (vars namn uttalas Saruman på japanska vilket åtminstone jag tyckte var lite kul) som tar dem eftersom att häxan inte går att lita på i krigstider. Hauru visar sig ha följt med in i slottet fast förklädd till kungen genom magi. Suliman ser igenom hans förklädnad och försöker göra samma sak mot honom som Ödehäxan då han inte hjälper till i kriget, men med Sophies hjälp lyckas de fly. Nu har de dock en armé efter sig och det är ju inte så bra. KOMMER DE ATT KLARA SIG?!!!!!!!!! 

Levande Slottet var den första riktiga Ghiblifilmen som släpptes efter Spirited Away (The cat Returns kom egentligen före men den gjordes av utomstående regissören Hirouki Moria) så Miyazaki hade minst sagt stor press på sig för att göra en film som skulle vara lika populär och hyllad av tittarna. Även det flygande slottet drog in massor av pengar, blev hyllad världen över, nominerades till en Oscar för bästa animerade film och är faktiskt även den med på IMDB:s top 250. Däremot drog den inte in lika mycket pengar (ungefär $40 000 000 mindre), fick något sämre kritik, plats 179 på listan och förlorade sin Oscar till Wallace & Gromit: Varulvskaninens förbannelse. En succé alltså, men inte på samma supernivå som Spirited Away men det lär aldrig hända igen heller. Fun fact förresten: Hayao Miyazaki pensionerade sig efter Spirited men kom tillbaka för att regissera den här när filmens första regissör, Mamoru Hosoda (känd mest för Digimon: The Movie och ett avsnitt av TV-serien).

Jag såg den här filmen för första gången för kanske 8-9 år sedan och det duger ju inte om man ska ge sin åsikt om en film så jag har faktiskt sett om den tidigare idag och jag måste ju säga att den var mycket bättre än vad jag mindes den som. Precis som alla andra Ghiblifilmer är den jättevackert animerad och har intressanta karaktärer (jag älskar fågelskrämman!!!!) så det behövs nog inte nämnas vidare speciellt. Handlingen är kanske inte alltid på topp och slutet känns väldigt avhugget men man får som en skön känsla av att se filmen. Den är inte munter direkt utan snarare en av de allvarligare Ghiblifilmerna, men inte utan att ha bra humor och många lättsammare stunder mitt i kriget och allt kaos med förbannelser och trolleri. En fin balans mellan ljust och mörkt helt enkelt, och framförallt en bra mix av allvar och humor vilket gör att den fungerar bra både hos den, nu antika, artonåriga Jesper som nioåriga. Jag ger den 4/5 men hade det inte varit för det allvarligt talat ganska usla slutet hade den fått 5/5, 106/106, 200005345/200005345. Högsta betyg helt enkelt (men fågelskrämman är en femma utan någon som helst tvekan). En av Ghiblis bästa filmer alltså och i min ringa mening faktiskt något bättre än Spirited Away. Även om jag listat några engelska röster så såg jag förresten filmen på japanska. Man ska aldrig se dessa filmer dubbade egentligen, även om jag personligen har lite svårt för det japanska språket och röstskådespelarnas sjukt stela skratt.  

Dagens låt heter The Merry-Go-Round of Life, alltså livets karusell om någon inte vet vad Merry-Go-Round betyder på svenska. Joe Hisashi har komponerat och här är länken till den: LÄNK YO!

Titeln på låten fick mig också att tänka på låten som spelas i slutet av Final Fantasy IX, Melodies of Life, och den är ju faktiskt väldigt bra så här är en länk till den också: Melodies of Life (se den här länken som dagens Thulsa Doom-moment)

Finn en Pitt!

Elfte December

När jag sysslade med min spelblogg förr i tiden (den är inte nedlagd men jag uppdaterar den inte under kalendertider) så brukade jag highlighta t.ex. en fotbollsspelare per inlägg av diverse dumma anledningar. På den här bloggen vill jag inte göra det i fortsättningen men idag vill jag göra er mer medvetna om Thulsa Doom, skurken i Conan Barbaren. Jag tror inte att hans namn någonsin nämns i filmen men läs bara det där namnet igen! THULSA DOOM! OCH SÅ KAN HAN FÖRVANDLA SIG TILL EN ORM OCKSÅ! Jag har aldrig någonsin känt såhär för en skurk nu men... men... jag tror att jag är kär. Conan är verkligen inte en bra film men se den ändå bara för scenen när han ormar till sig. 

Varför nämner jag honom först idag då, om alls? Jo, för att nu bryr jag mig. Jag bryr faktiskt mig igen. Äntligen.

Så! Nu behöver du inte ens se filmen! Jösses, vilken bisarr scen det här är.
-------------------------------------------------------- 


Dagens film har dock inte mycket alls att göra med ormar eller karaktärer med OTROLIGA namn. Däremot är den relativt känd inom mindre kretsar under namnet Spirited Away, och det är också vad jag tänker kalla den idag. Spirited away släppets 2001 och är ännu en film skriven och regisserad av superfilmskaparen Hayao Miyazaki

Filmen handlar om den 10-åriga flickan Chihiro som tillsammans med sina föräldrar flyttar ut på landet. På vägen till familjens nya hus hamnar de vid en efter att Chihiros självsäkre far försökt ta en genväg. Föräldrarna blir nyfikna och vill se vad som är på andra sidan av tunneln. Väl förbi den hamnar de på en, till synes, öde gata där föräldrarna bestämmer sig för att ta sig något att äta, så Chihiro går iväg en sväng. Där träffar hon den mystiske pojken Haku som varnar att hon måste återvända tillbaka från andra sidan floden de kom från innan solen går ner. Innan hon hinner riktigt förstå honom har Chihiros Föräldrar förvandlats till grisar (because Japan) efter att de satt i sig av maten och de har alla förflyttats till andarnas värld som även den verkar ganska öde till en början. Det är den emellertid inte, då den ligger i anslutning till ett stort badhus dit Japans andar och gudar på natten beger sig för att tvätta sig. Där träffar Chihiro den onda kapitalisthäxan Yubaba som äger badhuset och hon tvingas ta ett jobb där i sitt letande efter ett sätt att förvandla sina föräldrar till människor igen. Mycket intrig alltså.

Spirited Away blev helt galet hyllad när den släpptes 2001 och är den enda Ghiblifilmen som vunnit en Oscar för bästa animerade film, och den miljonte att vinna i samma kategori på Japanese Academy Prize, men den vann även pris för bästa film på galan. Den är också den högst rankade animerade filmen på IMDB med plats 39 på deras top 250 och 8,6 i betyg vilket är rent sjukt högt. Den för kalendern tidigare nämnda superkritikern Roger Ebert gav också filmen 4 stjärnor av 4 möjliga och säkert tusen tummar upp eftersom att det var lite hans grej. På Metacritic har filmen 94/100 i betyg.

Spirited Away är... tja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Jag har inte sett Spirited Away på många år nu men när jag såg den sist var den ju inte 5/5 ändå fast det finns egentligen ingenting att klaga på i den. Den är vackert animerad, har en bra (om än kanske lite förvirrande) handling, bra musik och välskrivna karaktärer, plus en bra längd och vissa oförglömliga scener. Men det är ju så som jag har sagt att jag ingen film kan vara en femma om man inte direkt känner någonting när man ser den och så känns det mycket för mig med Spirited Away. Allting är bra men skulle kunna göras ännu bättre känns det som, eller så är den bara inte helt i min smak. Jag vet faktiskt inte. Den är ändå väldigt välskriven och så men det är något som fattas för att jag verkligen ska ryckas med. Men den har några konflikter och en övergripande handling, och det är ju alltid något. 4/5 ändå för det är en väldigt film, men ingenting jag älskar. Musiken dock. Mmmmm så bra.

På tal om musik förresten: här är Joe Hisashis länk för dagen: JOE HISASHI-LÄNK!!!!!!!!!! 

Japanska trailers är ju sämst. Vad är grejen med det liksom?

Tionde December - Giallo Edition

Har du någon gång funderat på hur en film om en gris med mustasch skulle vara? Har du någonsin tänkt längre än så och funderat på hur man skulle kunna  göra en film om en gris med en mustasch som också är stridspilot? Bra, för nu är det dags för Porco Rosso, en film från 1992 som är både skriven och regisserad av vår återkommande person Hayao Miyazaki. Profondo Rosso däremot, den har Dario Argento gjort och tro inget annat.

Den tidigare italienske Mästerpiloten Porco Rosso har genom en förbannelse förvandlats till en gris (han var ju dömd att bli det med det namnet) och spenderar nu sina dagar som flygande prisjägare, för det här är alltså en värld där många brott begås uppe i luften. Första världskriget har precis tagit slut och gamla flygaress härjar som pirater över Adriatiska havet. När han utmanas av den hetlevrade amerikanen Curtis måste han, med hjälp av den unge Fio, få sitt något slitna plan tillbaka i dugligt skick. Samtidigt försöker Porco Rosso vinna tillbaka sin älskade Madame Ginas hjärta. Ja, och det var väl det.

Porco Rosso var först tänkt som en kortfilm för interkontinentala flygningar på Japan Airlines. Därefter växte konceptet ut till en långfilm, Miyazakis första film med en medelålders man som huvudkaraktär. Sedan den kom har den fått... relativt bra kritik. Med relativt bra kritik menar jag alltså jättegod kritik men i Ghiblimått mätt helt okej. Den är inte älskad, men den är ändå väldigt omtyckt av pöbeln. Otroligt nog inget Academy Prize för bästa animerade film, dock.

Det här är en film om en mänsklig gris, vad tror du? Varje film med det här konceptet är ju 3/5 och Porco Rosso är inte olik dessa. Så 3/5. 

Dagens låt är... nä vet ni, lyssna själva. Hypertext är ändå jättelätt att följa på egen hand. Joe Hisashi har dock gjort den, och det är ju alltid något med tanke på att det var tänkt att hans musik skulle vara i varje inlägg men så visade det sig att han faktiskt inte gjort musiken för alla filmer, bara majoriteten.  

Om du tittar noga kan du inte se någon Pitt i den här trailern.

Nionde December

Efter Ninja Gaiden dör jag lite inombords varje gång jag ser en GIF men den här har jag åtminstone inte behövt göra själv så varför inte använda den då liksom? Dagens film har dock ingenting med TV-spel att göra (förutom att den, precis som många spel, är gjord i Japan) eller den minsta av Pittrelaterat material. Nej, idag ska slänga ett getöga på filmen Jag Kan Höra Havet från 1993. Den är regisserad av Tomomi Mochizuki och skriven av Saeko Himuro, en känd japansk romanförfattare (som dog i lungcancer 2008). Det finns ingen anledning att dra ut mer på det här lidandet så vi kör väl på en gång. 

Efter att hennes föräldrar separerat, följer Rikako Muto något motsträvigt med på att flytta med mamma till den mindre staden Kōchi (på ön Shikoku). Flytten äger rum mitt under pågående skoltermin. Hon kommer från Tokyo, är smart och självständig. Något som leder till att de flesta ser snett på henne. Ja, förutom Matsuno då, som blir kär. Och så kanske Matsunos bäste vän Morisaku, som verkar hamna på samma plats som Rikako lite väl ofta. Något som påverkar Matsunos och Morisakus vänskap. Mer än så är det egentligen inte.

Jag kan höra havet gjordes faktiskt för att visas på TV och gjordes i ett försök av Studio Ghibli att låta yngre personer i företaget göra filmer för en ganska låg budget. Dock blev filmen både dyr och tog längre tid att göra färdigt än förväntat och projektet dog. Den fick dessutom inte jättebra kritik heller så det blev ingen mer Ghiblifilm för Tomomi efter den här. Inte ens ett Japanese Academy Prize vann den. 

Jag gillar verkligen den här filmen på ett sätt men jag ogillar den verkligen på ett annat. Filmen har egentligen knappt någon direkt handling utan går mer ut på att visa hur vänskapen ser ut mellan ungdomar och problem som kan uppstå. På så sätt är den faktiskt väldigt bra och jag gillar hur temat skildras på ett trovärdigt sätt över en längre tid och hur vissa mindre saker kan röja allting ur balans bara sådär. På det sättet är det här en fantastiskt bra film. 5/5 direkt liksom, och dessutom har filmen en väldigt vacker titel. Däremot kan inte det här utgöra hela filmen. Utöver det här känns den nämligen O-ER-HÖRT långsam och tråkig på många ställen och dessutom känns inte alla beteenden speciellt verklighetstrogna. Alla personligheter förutom Matsuno och Morisaku känns jätteöverdrivna fram tills på slutet när allting lugnar sig lite. Jag vet inte om det är så det ser ut på japanska skolor men det måste ju vara jättejobbigt att gå på en sådan isåfall. Jag har lite svårt för just Rikako också. Hon är så en så fruktansvärt osympatisk karaktär hela filmen igenom tills man helt plötsligt ska börja gilla henne på slutet och det går bara inte. Jag älskar slutet, tro inget annat, men det fungerar ändå inte riktigt för mig. Hon är bara för otrevlig och dryg mot alla i filmen för att man ska kunna känna någon form av sympati gentemot henne. Nä, det här är 3/5 och inte direkt en av de bästa Ghiblifilmerna, men själva vänskapsskildringen är som sagt helt fantastisk. En film som är bättre efter att man sett den än under tiden. Ändå kul att se en Ghiblifilm som är såpass förankrad i verkligheten. 

Dagens låt innehåller... ja, den håller sång igen men det här är jättefint! Jag kunde bara inte välja någonting annat! Musiken i den här filmen är för övrigt gjord av Shigeru Nagata, som jag inte tror har gjort soundtracket till någon film efter denna. Synd. 


Det har verkligen inte varit nog mycket tyskt i den här kalendern såhär långt. (MEN PÅ VILKET SÄTT ÄR DET HÄR TYSKA?)

Sjunde December - Random Access Pitt

Ja, nu har ingen fått jullov (om du tror det så skolkar du) men det är faktiskt helg. Jag vet att det låter otroligt men lördag innebär att det inte är någon skola alls. Det kanske borde betyda att jag inte uppdaterar idag men Ghiblikalendern följer inte systemet yo. Jag uppdaterade inte igår istället SÅ KLAGA INTE. Nåväl, dagens film är från 2008 och regisserades av Robert Red... nej vänta, fel kalender. Dagens film är både skriven och regisserad av Hayao Miyazaki men den är faktiskt från 2008. Är du blind och inte kan se bilden så är denna film Ponyo på klippan vid havet (men är du blind så vet du ju fortfarande inte. Vad gör du ens på den här bloggen då? Det måste finnas bättre saker du kan göra av din helg). Det är inte någon supertitel på svenska men den är det enda vi har så nu kör vi. 

Filmen är en berättelse om en liten fiskflicka, Brunhilde, som bor i havet med sin far Fujimoto och hennes otaliga småsystrar. Fujimoto var en gång en mänsklig trollkarl som bestämde sig för att flytta ner i havet (bort från sina dåliga minnen av människornas värld). En dag, när Brunhilde och hennes småsystrar är på utflykt med pappa och hans fyrfenade ubåt, flyter den nyfikna Brunhilde iväg på ryggen av en manet. Via ett möte med en fisketrålare råkar hon fastna i en flaska som någon slängt ner i havet. Hon driver in mot kusten och räddas till slut av en liten pojke vid namn Sōsuke. Han skär sig på fingret, hon slickar rent hans sår som därefter läker snabbt, och de två blir vänner. Sōsuke ger Brunhilde namnet Ponyo och lovar henne att han alltid kommer att beskydda henne. Under tiden letar en uppriven Fujimoto efter sin försvunna dotter. Och så blir hon typ en människa... nä alltså jag vet inte. Hans blod förvandlade henne typ. DET ÄR JAPAN, OKEJ?!

Okej, nu är det dags igen då. Hittills har Pitten spelat en cool cat i Cool World, Billy Beane: General Manager för Oakland Athletics, musikern Johnny Suede, Spion för CIA, Döden (alltså Joe Black) och en namnlös typ vi kallar Pitten, Billy från Two-Fisted Tales, Sig själv på reklam, Den horribla Billy Canton från "Too Young To Die?", Jesse James (som mördades av ynkgryggen Robert Ford, såklart), flugfiskaren Paul Maclean, IRA-Terroristen Frankie/Rory... vem försöker jag lura? Det här är inte Pittkalendern och alla vet det, men man kan ju drömma...

Ponyo på Klippan vid havet, som ju faktiskt är dagens film, hade en budget på $34 000 000 och drog in $202,614,288 så någonting måste den ju ha gjort rätt ändå som fick folk att se den, även om den kanske inte är någon superkänd film. Eftersom att den är en Ghiblifilm vann den också per automatik pris för bästa animerade film på Japanese Academy Prize (som, ännu en gång, döptes av någon som uppenbarligen inte kunde någon form av engelska). Den nu avlidne superkritikern Roger Ebert gav också filmen fyra stjärnor av fyra möjliga och 2008 var det här den bäst säljande produkten i Japan efter Wii och som vi alla vet var wii på den tiden HELT FRUKTANSVÄRT POPULÄR. Sedan dog den visserligen ut inte så många år senare, men det är en historia för en annan kalender.

Jag sa att Kikis Expressbud var snäll. Jag sa att Totoro var ännu snällare. Nu tänker jag dock säga att ingenting i hela den här världen är, har varit, eller kommer någonsin att vara snällare än Ponyo på klippan vid havet. Den får Totoro att mörda Kiki och mig att få dödlig cancer bara genom att titta på den. Det kanske inte låter så snällt men den här filmen är faktiskt så snäll att man dör, alternativt blir galen/ond (det är lite oklart var gränsen går). Trots att den gjort mig döende så gillar jag ändå den här filmen. Den är långt ifrån Ghiblis bästa men samtidigt är den klart bättre än Legender från Övärlden eller Porco Rosso (som du kommer få höra mer om inom en snar framtid). Den har en rätt halvkass handling och ett väldigt tydligt miljöbudskap, men just det är sådant man får ta med en Ghiblifilm. Kan man inte koppla den till att människan förstör naturen kan man nästan vara säker på att det är någon piratkopia. Vad den däremot har som är bra är en väldigt mysig tur genom en av de finast tecknade filmvärldar jag sett, och det är verkligen inte någonting som går av för hackor. Den bästa av filmer behöver egentligen inte vara bra på allt. Nej, de ska också kunna få tittaren att känna någonting av att se den och det jag känner när jag ser den här filmen är glädje. Det går inte att se den här och gå därifrån på dåligt humör. Det går bara inte. Därför får filmen ändå 4/5, 15/ 20, eller den klassiska 126/157,5, men om det är en stark 126 eller svag vet jag inte riktigt. Antagligen någonstans i mitten. Stabilt. Dock lite för japansk för mitt tycke, men stabil ändå. 

För dagens låt återvänder till Joe Hisashi och det firar vi med en rondo. Jag ska medge att den här filmen inte har världens mest stabila soundtrack men den här håller ändå måttet skulle jag säga, även om det är sång i den. LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK!

Den här summerar ju i stort sett vad Ponyo handlar om. The world turns and we turn with it... typisk Ponyo. JAG SAKNAR DIG PITTKALENDERN.

Femte December

Lånaren Arrietty (借りぐらしのアリエッティ, Kari-gurashi no Arietti) är en mysig liten film från 2010(!), skriven av Hayao Miyazaki och Keiko Niwa men regisserad av Hiromasa Yonebayashi(!!!!). Precis som många andra filmer av Studio Ghibli är Lånaren Arrietty baserad på den boken 'Lånarna' av den engelska författaren Mary Norton från 1952.

Under golvplankorna i ett stort hus, i en vildvuxen och magisk trädgård i utkanten av Tokyo, bor den pyttelilla 14-åriga Arrietty med sin lika pyttelilla familj. Huset bebos av två äldre damer som inte har en aning om att deras små inneboende existerar. Arrietty och hennes familj lever på att "låna". Allt de äger har de lånat, eller gjort från saker som de har lånat. Viktiga saker som gas, vatten och mat. Bord, stolar och köksprylar. Och godbitar? en sockerbit här, en liten bit av något annat där. Men bara väldigt lite varje gång, så att det inte märks. En dag flyttar den 12-åriga pojken Sho in i huset. Arriettys föräldrar har alltid varnat henne att aldrig låta sig bli upptäckt av människor för när någon av småfolket blivit sedd, måste de alltid ge sig iväg och söka upp ett nytt hus. Men Arrietty lyssnar förstås inte på dem, och Sho upptäcker henne. De två blir snabbt förtroliga med varandra och snart är de bästa vänner. Allting verkar kanske vara frid och fröjd, det har trots allt skett någonting så revolutionerande som att en människa och en lånar kan leva tillsammans! Snart avslöjas det dock att Sho har ett seriöst hjärtproblem som han haft sedan födseln och  den enda anledningen till varför han bor med sin gammelfaster/moster (varför kan bara svenska skilja dem åt?!) är för att han väntar på en hjärtoperation som ska göras om några dagar. Chansen för att operationen ska vara lyckad är mycket liten, och det vet Sho men han säger bara att han inte kan göra någonting åt saken och att allting som en gång levt måste så småningom dö. Dessutom upptäcker fasterns/mosterns städerska lånarnas hus under golvplankorna och anlitar en insektsbekämpare att utrota dem. Vi har alltså två problem att bolla med på en och samma gång. Överlever Sho? Överlever Lånarna? Se filmen så får du veta, yo!

Lånarna har faktiskt gjorts till både film och miniserie  innan Arrietty, och en av dem hade den här obehagliga affischen. Det här är dock Lånaren Arrietty, en heeelt annan film. Den har sedan 2010 dragit in $145,570,827 på bio och vann pris för bästa animerade film på Japan Academy Prize (En gala döpt av någon som inte riktigt kunde engelska, alls) och har fått mycket god kritik av ungefär alla världens kritiker. 94% positivt (av 120 recensioner) på Rotten Tomatoes och 7,6 i betyg på IMDB vittnar om detta. Jag såg den här filmen för första gången förra året och som tur är var det inte direkt efter en David Lynch-film. Inte mycket mer historia bakom det Jag såg den och det var det.

Arrietty är en intressant film. Den känns egentligen inte som en barnfilm eller heller som en film för vuxna men samtidigt fungerar den för båda. Den behandlar inte tittaren som en idiot och förklarar allting eller skippar handlingen helt för vackra bilder, även om den också är väldigt fint tecknad och animerad. Slutet är också väldigt bra och väcker tänkvärda frågor, samtidigt som det också är mycket rörande och om jag tänker efter så är det nog faktiskt det bästa slutet Ghibli gjort. Det är ändå rätt stort. Ännu en gång är det också en film som, utöver en del av miljöerna, inte känns sådär jättejapansk som vissa äldre Ghiblifilmer kan göra och det är alltid ett plus. "Kill as many Bluejays as you want, but remember it's a sin to kill a mockingbird" är ett citat från To Kill a Mockingbird som jag redan använt för att beskriva Totoro (och banne mig, det är min kalender och jag får använde det hur många gånger jag vill) men den här filmen kan också beskrivas som det. Helt oskyldig och trivsam men inte nödvändigtvis sådär obehagligt snäll. Det här är en film på 94 minuter vilket egentligen är ganska kort för en film av studion men det är 94 väldigt mysiga minuter där man liksom bara kan njuta sig igenom, men ändå lida med Sho på grund av hur realistisk hans karaktär känns och att han kanske snart kommer att dö vid endast tolv års ålder. 4/5 blir det för den här filmen, men den är verkligen inte långt bort från femman alls. En av Studio Ghiblis bästa, och även en av de minst kända. En av de finaste filmerna jag sett rent bild- och animeringsmässigt.

Cecile Corbel har faktiskt gjort musikent till den här filmen men trots avsaknad av Joe Hisashi har den riktigt bra musik Dagens låt är Arriety's song, och den känns verkligen inte passande för filmen i fråga när man hör den men den är verkligen jättebra. Oväntat pampig, och det gillar jag ju alltid. Här är den!

Japanska trailers är ofta sämst har jag märk under den här kalenderns gång. Den här är dock bäst. Varför? Because HD.

Fjärde December

Laputa - Slottet i himlen (天空の城ラピュタ Tenkū no Shiro Rapyuta) är en fantastisk film från 1986 och faktiskt Studio Ghiblis första officiella film (Nausicaä i Vindarnas Dal brukar listas som en film av studion men den gjordes faktiskt ett år innan Ghibli bildades). Som vanligt har en Miyazaki, Hayao i det här fallet, skrivit och regisserat filmen (jag lovar att det faktiskt finns fler än Hayao och Goro som gjort filmer för studion, ärligt!). Den flygande ön (för vad titeln än säger är det inte bara ett slott) är tagen från Jonathan Swifts bok Gullivers resor och om man delar upp namnet i två ord, alltså "la puta", blir det horan på spanska. Tänka sig.



Filmen inleds med en beskrivning av hur mänskliga civilisationer förr i tiden konstruerade flygande städer men dessa kom att förstöras genom en okänd katastrof och den enda staden som lyckades hålla sig kvar i luften var Laputa, dold bakom en samling enorma åskmoln. Filmen hoppar sedan framåt i tiden till "nutid" där flickan Shiita av okänd anledning får eskort av överste Muska och hans män. Deras luftskepp attackeras av luftpirater ledda av en äldre och mycket energisk kvinna vid namn Dola. Shiita flyr ut genom ett fönster men tappar taget och faller ner genom luften. Plötsligt börjar det den blå stenen från hennes halsband att glöda. Detta leder till att hennes fall av någon anledning hejdas och att hon långsamt svävar ner mot gruvbyn där nere på marken. Där upptäcker pojken Pazu det blå ljuset skymta sig i luften, och tar emot den dalande Shiita när hon är nera att sväva ner i gruvan. Hemma hos sig berättar han för en överraskad Shiita om den flygande ön Laputa och om sin avlidne far som en gång tagit ett foto av staden. Han hoppar också rakt igenom ett tegeltak utan att ta någon form av skada när han testar om hennes halsband får även honom att sväva. Så småningom dyker Dola och hennes piratsöner upp i byn och tar upp jakten på barnen. Dessutom är soldater ledda av Muska ute efter dem. Efter en vild jakt på rangliga järnvägsbroar, faller de båda barnen genom luften, ner i en gruva. Där stöter de på en gammal före detta gruvarbetare som berättar historien om ett mystiskt ämne vid namn "aetherium". Shiita visar fram sin blåa sten, och gruvarbetaren berättar att det är en sådan kristall som fick Laputa att hålla sig svävande i luften. Direkt efter att de lämnat gruvan blir dock barnen infångade av Muska och hans soldater och förs bort till en fästning. För att skydda honom säger Shiita till Pazu att hon tänker hjälpa militären och ber honom att glömma henne. En häpen Pazu återvänder hem och blir där tillfångatagen av Dolas pirater. Det slutar dock med att de slår sig samman för att försöka befria Shiita. OCH DET ÄR SÄKERT EN TIMME KVAR AV FILMEN! WOOOOOOOOOOOOW!

Laputa - Slottet i himlen sändes för första gången i Sverige 2000. Den blev galet hyllad hela världen över, dock men ändå tog det hela fjorton år för den att komma hit till staden vid vattnet (och resten av landet, kanske). Dock var den inte någon jättestor succé när den släpptes första gången men har på senare år dragit in en hel del pengar när den återigen visats på biografer. Jag såg den första gången förra året mitt i natten direkt efter att ha sett Mulholland Drive. Det kan tänkas låta som en underlig mix av filmer men det är bara för att det också är det. Kontrasten var verkligen total. Sedan köpte jag den, såg den, lånade ut den, såg den igen.

Jag måste erkänna att jag älskar Laputa. Jag hatar ju Japan etc. men den här filmen är verkligen helt otroligt bra. Folk pratar om Spirited Away, Prinsessan Mononoke och Min Granne Totoro men nog är den här bättre än åtminstone två av de tre filmerna. Den har verkligen allt: skön handling, bra musik, karaktärer som man faktiskt kan gilla och så är den dessutom vackert tecknad. Den är inte sådär jättesnäll som Kiki och Totoro eller lite mörk som Legender från Övärlden utan håller en fin balans mellan de tu. Någonting som fungerar både för barn som vuxna helt enkelt. Utöver det här håller den också ett väldigt bra tempo genom hela filmen, trots att det är en tecknad film på två timmar och det är inte ofta man upplever någonting sådant. Det är helt enkelt en sån där ovanlig film där egentligen allting är bra. Stjärnorna stod i en parallell linje just när den här filmen gjordes, typ. Det är inte min absoluta favoritfilm någonsin för det finns andra som gjort bra saker bättre men den är inte långt ifrån. 5/5 utan tvekan och verkligen en film som absolut alla bör se, oavsett åsikt om japan och anime (jag gillar ju trots allt ingetdera egentligen).

Jag tänker faktiskt välja två låtar för dagen. En som faktiskt inte är med i filmen i den här versionen och en som spelas i slutet av filmen. Båda två är fantastiska så jag kände mig faktiskt tvungen, även om jag bryter mot varenda regel som den här bloggen följer när jag gör så här.

LÄNK #1

LÄNK #DEUX

Det var konstigt att det knappt fanns några Ghiblitrailers i HD. Det är ännu konstigare att det inte finns några här av bra kvalitet överhuvudtaget.

Tredje December

Legender från övärlden (ゲド戦記, Gedo Senki) är en liten film från 2008 regisserad av Goro Miyazaki (Hayaos son alltså) som även skrivit manus tillsammans med Keiko Niwa. Filmen är baserad på Ursula Le Guins bokserie med samma namn och framförallt den tredje boken i serien, Den yttersta Stranden. Är det här bra böcker? Säkert inte, men låt oss ta en titt på filmen ändå!

Ett skepp har fastnat i en storm. Kaptenen beordrar en väderbiten magiker att lugna havet, men magikerna har glömt havets verkliga namn och stormen fortsätter att rasa. Plötsligt uppenbarar sig två drakar blad vågorna och besättningen ser till sin fasa hur de slukar varandra. Att drakarna från väst uppenbarar sig på den östra sidan (va...?) är ett dåligt omen , något otänkbart är på väg att hända. Balansen i världen är på väg att kollapsa. En av de högsta trollkarlarna, som går under namnet ”Haitaka", reser runt för att försöka finna anledning till oron. En dag stöter han ihop med den kringflackande unge prinsen Arren. Arren gömmer hemska dåd i sitt förflutna och jagas fortfarande av sina mörka sidor. Men Haitaka ser att han har ett gott hjärta och tar honom under sitt beskydd. Reskamraterna träffar vänner under resan, men stöter också ihop med stora band av slavhandlare, som inte missar några tillfällen att stjäla människor. Städerna är skumraska. De tidigare trollkunniga har mist sina förmågor, folk är opålitliga och farliga droger cirkulerar. Haitaka börjar få aningar om vad som kan ha orsakat turbulensen. Kanske leder spåren mot den ökända häxmästaren Cob. Trollkarlen bestämmer sig för att söka upp denne, men det verkar mer och mer som att Cobs mannar är steget före Haitaka och Arren. En film med handling alltså.

i början av 1980-talet bad Le Guin om tillåtelse att få animera berättelserna om Övärlden. Le Guin, som på den här tiden var obekant med Miyazaki och med anime rent generellt, tackade nej till förfrågan. Långt senare, efter att Le Guin fått se Min granne Totoro, ändrade hon uppfattning och ansåg att om någon skulle få tillåtelse att regissera en Övärlden-film, skulle det vara Hayao Miyazaki. Tyvärr jobbade han med Det Levande Slottet under den här tiden så uppgiften gick till hans son Goro istället. Det här är också antagligen den Ghiblifilm som fått klart sämst kritik med endast 48% positivt på Rotten Tomatoes och (för Ghiblis mått mätt) väldigt låga 6,5 på IMDB. Inte ens Le Guin själv gillade den och tyckte att handlingen varför olik böckernas. Jag köpte faktiskt den här filmen förra året samtidigt som Ponyo på klippan vid havet. Gissa vilken av de tu som var bäst?

Har kritikerna fel? Nej, gud nej. Jag minns knappt den här filmen ens, så medelmåttig var den. Ska jag vara helt ärlig så är hela den där handlingen kopierad från andra hemsidor bara för att jag inte alls kan komma ihåg vad som hände (jag minns dock att skurken chockerande nog visade sig vara man och inte kvinna som jag trodde genom nästan hela filmen). Den är jättevackert tecknad och animerad, ja. Musiken är även den rätt bra men resten av filmen är så sjuuuuuukt långsam, karaktärerna är helt ointressanta och allting som händer känns så omotiverat. Den är oväntat våldsam också och verkligen inte för yngre barn, men det ursäktar inte det faktum att den är totalt seriös genom hela filmen. En film måste ha några lättare stunder eller helt enkelt vara jättebra. Legender från Övärlden är varken eller. Dock så är den inte så fruktansvärd som jag kanske får den låta utan bara en film i mängden liksom, med en handling lite ointressantare än genomsnittet och det är rätt dåligt för en film från den här studion. 3/5 ändå men den trean är ganska svag. Var gick det så fel egentligen? 

Dagens låt är faktiskt komponerad av Tamiya Terashima och innehåller sång. Båda två nyheter kommer förhoppningsvis aldrig mer förekomma den här kalendern, men den här är faktiskt bra. Sorglig, men ändå lite mysig på något sätt. HÄR ÄR LÄÄÄÄNKENENENENENENENENENENENENEN. Länken alltså.

  Det här är den enda trailern för filmen där ljudet inte är borttaget, därav engelska. Inte ens den norska hade ljud och då vet man ju att något är seriöst fel. Den får verkligen filmen att se bättre ut än den är.

Andra December - Ondskan

Min Granne Totoro (となりのトトロ Tonari no Totoro) alltså, släppt 1988 och både skriven samt regisserad av Hayao Miyazaki och den första Ghiblifilmen att inte vara baserad på tidigare utgivet material (kanske inte jätteimponerande när man tänker på att det här rent officiellt är studions andra film). Filmen utspelar sig en sommar under 1950-talet på den japanska landsbygden. Familjen Kusakabe, universitetsprofessorn Tatsuo och hans två döttrar Satsuki och Mei, flyttar in i ett gammalt hus vid skogen. Hans fru, Yasuko, ligger på sjukhus för att bli frisk efter tuberkulos. En dag när hon leker på gråden hittar den yngre dottern, Mei, en hemlig gång som leder in till en magisk skog, där hon stöter på en stor varelse som är slående lik en teckning hon ritat. Hon kallar varelsen Totoro. Pappan, som inte sett den, berättar att Totoro är en skogsande. Bara de som har ett rent hjärta kan se anden i skogen. Bägge systrarna möter Totoro tillsammans en regnig kväll när de väntar på sin pappa på en busshållplats, som är försenad från arbetet. Genom att låna Totoro sin pappas paraply vinner de hans förtroende och efter det blir allt HEEEEEELT CRAZY. Självklart blir det drama när mamman aldrig får komma  hem från sjukhuset och Mei rymmer hemifrån också, men vill du uppleva det får du allt ta och se filmen (den är värd en titt ändå) själv! Ja just det, och så är det också med en enorm orange-brun katt som även är en buss, baserad på japansk folktro att om en katt blir tillräckligt gammal, så får den magiska krafter att byta form. Because Japan, antar jag.

Min Granne Totoro visades med svenskt tal för första gången på TV-kanalerna under 1995 och 1996, då under titeln Magiska äventyr med Totoro vilket ju är en fruktansvärd titel så det är tur att den byttes på senare år. Totoro idag är en enorm film som har fått oerhört god kritik men när den släpptes första gången 1988 (och visades parallellt med Eldflugornas Grav, en lite för seriös film för att kunna visas tillsammans med den här) var den ingen enorm hit som t.ex. Kikis expressbud (som kom efter den här i Ghiblikronologin) var. Karaktären Totoro har också blivit väldigt stor sedan det begav och har idag t.ex. fått en asteroid döpt efter sig, haft små cameoroller i filmer som Toy Story 3 och många andra Ghiblifilmer och till och med blivit namnet för en typ av klomask (fast det kanske är en lite tvivelaktig bedrift). Framförallt dock så gjorde den här filmen att anime på allvar nådde ut i resten av världen och det är väl säkert bra, antar jag.

Sa jag att Kikis expressbud var en snäll film? Jag måste nämligen ta tillbaka det för i jämförelse med Min Granne Totoro är det Hitler i filmform. Ghibli har gjort en snällare film än den här men Totoro är verkligen oerhört snäll men på ett sätt som fungerar både för barn och vuxna vilket ändå är rätt imponerande. Den är också oerhört japansk vilket ju jag som bekant kan tycka är lite obekvämt ibland men ändå inte så mycket att det sänker betyget på något sätt. Det här är i kort en film som du ska se om du vill bli glad och se någonting fullkomligt harmlöst. "Kill as many Bluejays as you want, but remember it's a sin to kill a mockingbird" tror jag att Atticus Finch sa i Dödssynden och då menade han självklart Min Granne Totoro för det kan inte finnas någonting som kan förolämpa någon i den här filmen. Det är som mat man inte behöver tugga. Alla klarar av det och har det ganska kul under tiden, typ (ursäkta för jätteunderlig liknelse). Den här filmen lyckas också med vad Kikis Expressbud misslyckades med, nämligen att vara nästan genomgående underhållande trots avsaknad av riktig konflikt. Det händer dessutom väldigt mycket på den relativt korta speltiden att jag inte kan klaga. 4/5 ger jag filmen ändå för den är inte helt perfekt direkt (lite för sockerhög på vissa ställen), och dessutom vet jag ju att Ghibli gjort bättre filmer än den här och då känns det fel att den ska få full pott. Men 4/5 är ändå en väldigt bra film. Jag känner inte riktigt att jag måste nämna att filmen är oerhört välanimerad för det är ju alla dessa filmer, men jag gör det ändå. Den här filmen är oerhört välanimerad.

Låten för den här filmen är ett lite trist val eftersom att det är filmens huvudtema men kör på ändå: LÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNK

Min själ blöder varje gång jag länkar till en trailer som inte innehåller Pitt eller HD.

Första December

Vad är Studio Ghibli, undrar du kanske? Du bör veta det egentligen men okej, jag kan väl förklara. Det är inte en ordvits som har med Pitten att göra utan en japansk filmstudio som gör, ytterst högkvalitativ, tecknad film (man kan se det lite som japanska Disney fast inte alltid lika barnvänligt). Det grundades 1985 av främst Hayao Miyazaki som också gjort studions allra kändaste filmer som Spirited Away, Prinsessan Mononoke samt Min Granne Totoro (som också är djuret på loggan här ovan), bara för att nämna några få. Antagligen är det väl också den enda filmstudio utom Disney som vunnit en Oscar för bästa animerade film med just Spirited Away (som jag tyckte var jätteunderligt tecknad när jag såg den första gången vid sju års ålder). Det här är alltså en kalender i tecknandets... tecken men framförallt en kalender fylld med bra filmer och kanske också att jag kan skriva någonting lite underhållande ibland, vem vet? Jaja, without further ado så kör vi igång årets kalender och hoppas på att jag kan hålla samma höga nivå på mina skämt som under Pittkalender-eran. För den var ju hög.

------------------------------------------------
Kikis Expressbud (eller Majo no Takkyūbin på japanska men ärligt, ingen av oss förstår ju det galna språket) är en härlig liten film från 1989 både regisserad och skriven av gamle Hayao. Filmen är dock i grunden baserad på en japansk barnbok  från 1985 med samma namn och av någon anledning innehåller den ingen Pitt. Pittindex såhär långt ligger alltså på 0. Boken skrevs av Eiko Kadono förresten och en svensk översättning av boken släpptes 2006.

Nåväl, det här är en film som är svår att beskriva för det händer som ingenting. Den 13-åriga häxan Kiki följer traditionen att tillbringa ett år i en främmande stad (i hennes fall hamnstaden Koriko) för att kunna bli en riktig häxa (inget underligt med det), med bara sin svarta katt Jiji, som självklart kan prata (och vars röst otroligt nog görs av Phil Hartman, rösten till Troy McClure i Simpsons alltså, i den engelska dubbningen), som sällskap. I början är det svårt för Kiki att anpassa sig till stadslivet, men hon startar snart en budfirma eftersom att hon med sin flygande kvast kan ta sig ungefär överallt snabbare än någon annan i staden. Hon får kämpa sig genom många motgångar, främst på grund av hennes dåliga självförtroende när hon precis kommit till Koriko och värst är det när hon förlorar sin magiska kraft på grund av depression efter att ha blivit mobbad av några dryga pojkar men med hjälp av konstnären Ursula och hennes stuga ute i skogen får Kiki tillbaka sin optimism! Och så blir hon vän med en random wonderkid (eller Tombo, som han egentligen heter) som ingen bryr sig om, men han är säkert trevlig när man väl lärt känna honom. MEN SÅ PLÖTSLIGT LUFTSKEPPSOLYCKA! KAN KIKI STOPPA DEN HÄR HEMSKA TRAGEDIN INNAN DET ÄR FÖR SENT?! Det får du allt se själv yo.

Kikis expressbud var Studio Ghiblis tredje film (efter Laputa: Slottet i Himlen och Min Granne Totoro) och var studions första stora succé. Det var också den film som drog in mest pengar i Japan 1989. Utöver det vann den också massor av japanska, småobskyra, priser som... Special Award... på trettonde Japan Academy Prize. Utöver det har den också smått otroliga 100% positiva recensioner om man ska se till Rotten Tomatoes som ger filmer någon form av aggregatpoäng utöver hur positivt de recenserats av olika hemsidor och dylikt. 8/10 är genomsnittsbetyget för den, tydligen.

Kikis expressbud är vad jag skulle kalla en väldigt, väldigt snäll film. Det är visserligen lite konflikt då och då men det är aldrig någonting som ändå känns speciellt konfliktartat. Allting löser sig ju liksom... eller öh, allting KANSKE löser sig för hon kan ju misslyckas med att stoppa lufskeppsolyckan. Det lär ju vara så. Haha...
men nä, allvarligt, det här är en av Studio Ghiblis klart mest ofarliga filmer. Den är inte våldsam överhuvudtaget, har en väldigt simpel handling och rätt trevliga karaktärer som man kan gilla (men sedan inse att det är jättejapanska och då känna att man måste göra det i skymundan och vara lite generad). Jag har bara sett den här filmen en gång utanför kalendersammanhang och det var  2010 tror jag när jag precis fyllt femton och fick börja hyra film. Då hyrde jag den här, Porco Rosso, Nausicaä i Vindarnas Dal och Nyckeln till Frihet (som verkligen sticker ut i det här sammanhanget) och hade ingen aning om hur den skulle vara men tänk, den var ju faktiskt väldigt bra! Ibland är det bara skönt att se en film som du kan uppleva mer än att tänka på medan du ser den. Det är ju däremot också ett problem. Liksom ingenting händer och då kan det bli lite ointressant i vissa partier även om det är mysigt hela vägen igenom men mer krävs för att en film ska nå högsta betyg i min bok. 4/5 är mitt betyg för den här filmen och jag rekommenderar den för alla som vill se någonting väldigt färgglatt och snällt som inte är Disney eller jättedåligt. Den tecknade Lost in Translation om man ser till det ickeexisterande händelseförloppet, fast något sämre som film såklart. Om du förresten vill se den här filmen så gör det på japanska (gärna textad om du är lagd åt det hållet) för dubbningarna av dessa filmer är inte alltid på topp. 

Ingen Ghiblifilm kommer antagligen någonsin existera på Youtube så jag tänker inte ens ödsla tid på att nämna det i år men vad jag däremot vill highlighta i år är filmernas kompositör, Joe Hisashi. Han gör rent fruktansvärt bra soundtrack till alla filmer han jobbat på så vad jag vill göra är rekommendera en låt per film som jag känner står något över mängden. Dagens låt finner du via denna HYYYYPERLÄÄÄÄÄÄÄNK

Men jaja, ta en trailer då. Du är så bortskämd.